It conquered the worldMänniskan är redo att ta språnget ut i rymden, under ledning av Paul Nelson. Men hans gode vän Tom Anderson vill varna militärledningen för att skicka ut satelliter från jorden: ”Alien intelligence is watching us constantly”. Hur vet han det? Han pratar med dem!

Pauls satellit försvinner under en period från radarskärmarna och när den kommer tillbaka har den med sig en fripassagerare från Venus. Forskarna kan inte få satelliten att bete sig som den ska utan den kraschlandar ut i vildmarken och från vraket ser vi känselspröt och klor dyka upp. I samma sekund som Venusvarelsen andas jordluft stannar allt som drivs med el.

Tom kunde inte vara mer exalterad och hjälper sin rymdkompis genom att tala om precis vilka nyckelpersoner i det lilla samhället som kan behöva kontrolleras för hastigast möjliga övertagande och överst på listan står hans gamle vän Paul.

Först ut att bli kontrollerade (genom inplantering av radioelektroder från flygande tingestar som ser ut som en korsning mellan fladdermöss och stingrockor) är dock generalen som skickar iväg soldaterna från rymdstationen uppe i bergen och lokalpolisen som raskt iscensätter en total evakuering av staden. Anledning? Man är ”in the midst of a communist uprising”. Hur? “Don’t ask me, I just know they did it!” Tidsandan är den rätta och full panik utbryter. ”They’re after us!” skriker de flyende och skräckslagna stadsborna.

Det enda som lämnar en inte lika charmglad smak i munnen i It Conquered the World är den rasistiska humor som bygger på den lätt klantige, pladdrige och korkade soldaten Manuel Ortiz. Inget i själva historien motiverar varför denna karaktär inte skulle ha kunnat vara lika amerikansk som skådespelaren Jonathan Haze själv tycks ha varit. Onödigt och lite slappt.

I allt övrigt är det här en äkta monsterrulle, inom ramen för ett rätt klassiskt anti-kommunistupplägg. De som blir kontrollerade av ”It” (vilket så småningom ska komma att gälla hela världen om vi ska tro Tom) blir känslolösa robotar i sann Puppet Masters/Body Snatcher-anda, precis som It själv. Mänskligheten ska kasta av sig allt känslomässigt avfall som drömmar och förhoppningar och därmed göra sig fri från det som står i vägen för Framsteg. Inte ens en sådan vördad amerikansk institution som journalistik finns det längre något behov av. Den av It kontrollerade polisen meddelar kallt den ståndaktige redaktören för lokaltidningen strax innan han skjuter densamme: ”No need for papers now. They’re nothing but a stack of ideas and notions – useless”.

Roger Corman håller igång sin invasionsrulle i ett ganska bra tempo och man kan knappast påstå att det någon gång blir tråkigt. Lee Van Cleef är nyfrälst övertygad om att hans aliengud ska rädda världen medan Beverly Garland som hans fru Claire bedyrar för It: ”I’m gonna kill you!” (gör det henne till Pontius Pilatus?). Paul Nelson spelas av den då blott 30-årige och extremt tjusige Peter Graves som med samma stenansikte slår ihjäl utomjordiska fladdermöss och förbereder sig för att ta emot sin fru som redan gått över till fiendesidan.

It conquered pic2Men den riktiga huvudpersonen är naturligtvis utomjordingen – It, varelsen som av okänd anledning (inget bra på TV?) kommer för att erövra jorden. Den ser ut som en felvänd glasstrut eller varför inte en halv zucchini (herr Gurkas onde tvilling?) med ett gigantiskt underbett och man ser tygsidorna fladdra. Monstrets krabbklor viftar som om skådespelaren i dräkten fått axlarna stelopererade så att han bara kan röra dem upp och ned i huggliknande rörelser (tänk G.I. Joe). Trots det vete tusan om It ändå inte gör en bättre insats än Sally Fraser som spelar Pauls fru Joan.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser