You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert Louis Stevenson’ tag.
I det allra första numret av pulptidningen Astounding Stories (eller, som den först hette, Astounding Stories of Super-Science) lämnar redaktören Harry Bates en programförklaring: det enda som skiljer “the astounding” från “the commonplace” är tid. Sådant som på 1800-talet skulle ha varit science fiction – telegrafen, flygplan eller telefonen – var vid pass 1930 vardagsmat. Vad är det då som säger att “the astounding” anno 1930 inte någon dag också kommer att tillhöra det alldagliga?
Annonser
(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.
alt. titel: Skattkammarön
Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.
Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.
Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.
Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
That’s what HE said!