You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert Louis Stevenson’ tag.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.
alt. titel: Skattkammarön
Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.
Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.
Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
That’s what HE said!