You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert Louis Stevenson’ tag.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).
Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.
I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.
(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)
Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.
Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).
Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.
Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.
Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.
Annonser
I det allra första numret av pulptidningen Astounding Stories (eller, som den först hette, Astounding Stories of Super-Science) lämnar redaktören Harry Bates en programförklaring: det enda som skiljer “the astounding” från “the commonplace” är tid. Sådant som på 1800-talet skulle ha varit science fiction – telegrafen, flygplan eller telefonen – var vid pass 1930 vardagsmat. Vad är det då som säger att “the astounding” anno 1930 inte någon dag också kommer att tillhöra det alldagliga?
(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.
alt. titel: Skattkammarön
Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.
Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.
Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.
Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
That’s what HE said!