You are currently browsing the tag archive for the ‘Donald Sutherland’ tag.
alt titel: Who Saw Her Die?
Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.
Annonser
alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery
Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.
Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!
Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
Kanske ska Joss Whedon-fans ändå tacka Donald Sutherland. Av allt att döma är han nämligen mannen som fick den nybakade filmmanusförfattaren att ”eventually throw up my hands” när det kom till berättelsen om vampyrdödaren Buffy. För hade Whedon varit jättenöjd med filmen och sin egen insats hade det kanske aldrig blivit någon TV-serie.
Uppväxtdramat The Maze Runner rusar rakt in i del två. Grabbarna från labyrintens glänta (och så senaste tillskottet Teresa förstås…) blir omhändertagna av organisationen som stod redo när de stapplade ut ur helvetesgapet i slutet av första filmen. Men frågan är om det inte är ett klassiskt fall av ur labyrintaskan och rakt ned i bedrägerielden?
På förekommen anledning från Filmitch. Vi upplevde den här filmen lite olika om man säger så…
***
Man kan möjligen tycka att hemmansägaren John Bell är mer än lovligt korkad. För om Kate Batts nu är känd som bygdens häxa, hur smart är det att hamna i en rättstvist med henne? En rättstvist som den lokala domstolen dessutom föga förvånande dömer till den vite, välbärgade mannens fördel.
Då tar vi oss an filmen nästan 20 år senare. Spänningen är olidlig — har den blivit bättre?!
***
När Robert A. Heinlein dog 1988 ansågs han av det stora flertalet som en odiskutabel sci-fi-mästare. Därför är det lite underligt att det faktiskt bara tycks vara två av det dryga trettiotalet böcker han klämde ur sig (icke att förglömma cirka 60 noveller dessutom*) som blivit filmatiserade. Starship Troopers fick en rätt hygglig behandling av Paul Verhoeven och fokuserar på invaderande människor. The Puppet Masters, som istället handlar om invaderade människor, kom inte lika smärtfritt undan.
Jag såg ju faktiskt en av pod people-adaptionerna på bio när det begav sig (how old am I?!). Imorgon kommer svaret om filmen likt ett undermåligt vin kunnat vila sig i form.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1995
***
Det måste ha gått ett visst mode i science fiction, ty efter ett antal år av tystnad har två SF-filmer haft premiär på lika många veckor – Stargate och nu senast Puppet Masters.
That’s what HE said!