The HostJorden är invaderad och mänskligheten på utdöende. Fast med tanke på att det ju var en art som mest tycktes njuta av att hitta på olika sätt att skada både sig själva, varandra och sin planet är det kanske inte en helt oäven utveckling.

Övertaget ligger istället hos de fredliga ”souls” som ingår symbiotiska förhållanden med sina värdkroppar. Huruvida föhållandena ska ses som ondsint parasitism eller välgörande mutualism är kanske mest en fråga om perspektiv. Själen Wanderer har dock den otrevliga upplevelsen att försöka inkorporera bägge perspektiven i en och samma skalle.

Värden Melanie vägrar nämligen att ge upp vare sig medvetande eller kunskap om var hennes rebelliska medmänniskor kan befinna sig. Vardagen blir till en ständig kamp mellan de två, där Wanderer både försöker få Melanie att ge upp de minnen själasamhället är ute efter och samtidigt förklara varför jordelivet numera är så mycket bättre, fredligare, generösare.

En gemensam fiende tvingar dock Wanderer och Melanie på flykt och när de ändå är ute och springer kan de ju lika gärna försöka leta reda på Melanies lillebror Jamie och hennes älskade Jared. Frågan är bara om Jared och Jamie är beredda att acceptera att Melanies kropp numera innebos av Wanderer.

När jag ändå var i farten med Stephanie Meyer kunde jag ju lika gärna försöka mig på hennes The Host. Mest blev jag nyfiken eftersom jag fick intryck av att lika sönderkramade som Twilight-böckerna är, lika hett avskydd är denna The Host.

Återigen har vi vad som i grund och botten är en romance-historia, extremt mycket utrymme ägnas åt kärlekstriangeln som den här gången egentligen innehåller fyra personer. Fast i tre kroppar. Kinky, eh?

Melanie har egentligen samma förhållande till Jared som Bella till Edward och förvandlas till en hysterisk liten hög när hon för första gången återser honom. Kruxet är emellertid att samtidigt som Wanderer (förkortat Wanda bland människorna) påverkas av Melanies känslor för Jared (särskilt de rent kroppsliga) finner hon sig själv mer dragen till den perceptive Ian.

Som synes har Meyer tagit Jack Finneys The Body Snatchers och inte minst i princip kopierat avsnittet (för att inte tala om titeln) “The Host” (s4, ep 23) från Star Trek: TNG. Däremot har hon valt att berätta historien ut kroppssnattarnas perspektiv. Kanske är det så att Wanderer har vissa samvetsbetänkligheter mot att hennes art invaderar planet efter planet? Men allt blir ju så mycket bättre när de fredliga själarna får styra och ställa…

Fast det är klart, endast människor mänskliga känslor har och det är dessa känslostormar som gör Wanderer övertygad om att mänskligheten ändå har ett egenvärde. Lika stor betoning som Meyer lägger på rena kärleksförhållanden (återigen finns inte en homosexuell böjelse inom synhåll), lägger hon också på familjen. Bägge delarna är, precis som i Twilight, något som är mer värt än allt annat. Något som gör att man i slutänden kan förlåta partners och familjemedlemmar allt.

Mja, själva konceptet är väl hyfsat intressant och Meyer har lagt mycket jobb på sina populärfilosofiska resonemang kring uppoffring, kärlek och i vad mån ändamålen helgar medlen. I likhet med Twilight är språket adekvat om än inte särskilt innovativt. Kärleksdialogerna är emellertid ett annat kapitel.

Och jag kan helt enkelt inte låta bli att hela tiden se framför mig Futuramas Brain Slugs, vars generösa värdar alltid försöker dela ut pulserande ”hattar” till alla. Allt kärlekstjafs är verkligen inte särskilt spännande. Jag kunde inte bry mig mindre om huruvida Melanie ska få sin Jared i slutänden eller inte.

Inte heller hjälper vad jag uppfattar är ett av författarens huvudkoncept (även det känns igen från Twilight): de enda riktiga kärleksförhållandena formas i ung ålder, är lika uppslukande som självklara och räcker förstås livet ut. Äkta Kärlek garanterar en lycksalig tvåsamhet. Vardagligt trista fenomen som skilsmässor, folk som faktiskt växer ifrån varandra eller helt enkelt inte klarar av att leva tillsammans existerar inte i Meyerverse.

star_full 2star_half_full

The HostBonus:
The Host (2013)
Jamen, vad trodde ni?! Det är klart att jag klämmer in filmen också och då snackar vi alltså inte den sydkoreanska monsterrullen från 2006.

Man kanske skulle kunna luras att tro att The Host, trots mina dubier om förlagan, är en riktigt bra film. Regissörsstolen har nämligen intagits av ingen mindre än Andrew Niccol och huvudrollen spelas av duktiga Saoirse Ronan. Eller ja, jag tyckte att hon var duktig i Atonement men tittar man på senare roller finns en hel del stolpskott (City of Ember, The Lovely Bones och Byzantium).

Här är Ronan rätt blek och det beror inte bara på att hon går omkring i ett primitivt grottläger ständigt iförd kläder som snarare borde hänga på en soccer mom från amerikanska östkusten. Det ska erkännas att det förstås inte är det enklaste att försöka agera mot en kroppslös röst som bara ska finnas i hennes huvud, men i vilket fall som helst funkar det inte.

Övriga rollinnehavare är lika avslagna de. När det är en halvtimme kvar av filmen kan jag fortfarande inte se skillnad på de tre huvudsakliga unga männen: Max Irons, Jake Abel och Boyd Holbrook.

Storymässigt skulle man ju kunna tro att det här är Niccols välbekanta mammas Gattaca-gata men i så fall har han lessnat på den. Han har som manusförfattare slimmat ned det hela till att primärt innehålla bokens få spänningsmoment, vilket gör den tankemässiga grundvalen allt för tunn. Dessutom finns det ingen uppfinningsrikedom när det kommer till själasamhällets själva design. Alla är klädda i uniformsliknande och enfärgade power suits, rum och byggnader är minimalistiskt kala samt fordon kromade och strömlinjeformade. Gääääsp…

star_half_full

Annonser