The InvasionÄven om man inte är bekant med Finneys bok eller någon av de inte mindre än tre filmiska versionerna (exklusive den här) tar det inte särskilt lång tid att knäcka ”mysteriet” med invasionen.

Vi börjar nämligen med psykiatrikern Carol Bennell som med vilt stirrande blick och ryckigt rörelsemönster ägnar sig åt lite självmedicinering i vad som tycks vara ett redan raidat apotek. För att inte ens den segaste filmtittare ska missa vad som är på gång mumlar hon inte bara läkemedelsnamn utan upprepar flera gånger ”Stay awake. Don’t fall asleep”. Nyckelord: sömn.

Raskt klipp bakåt i kronologin där en rymdfärja har exploderat under inflygningen mot jorden och spridit ett spår av ”debris from Dallas to Washington”. Väldigt snabbt dyker en representant från CDC upp. Nyckelord: rymdsmitta.

Och så icke att förglömma, filmens titel. Nyckelord: invasion.

Carol kommer genom sitt yrke i kontakt med en hel del människor vilkas påstående om att ”my husband is not my husband” hon kanske inte tenderar att ta på fullaste allvar med en gång. Men när hon en morgon på väg till jobbet upptäcker att den vanliga hysterin inte har infunnit sig (inga bilköer, inga jäktande fotsteg, inga skrikande människor) börjar Carol tillsammans med sin hunkige kk Ben Driscoll lägga ihop två och två.

Förutom att själva mysteriet inte blir ett mysterium särskilt länge tycks regissören Oliver Hirschbiegel, alternativt manusförfattaren Dave Kajganich (han ska dock ha haft hjälp av Wachowski-bröderna), vara väldigt orolig för att man ska missa filmens moraliska dilemma. Därför får Carol ha en utförlig diskussion där hon hävdar att mänskligheten minsann kan utvecklas på ett etiskt plan medan hennes meningsmotståndare menar att i rätt situation är alla människor kapabla till precis vad som helst. Gissa vad Carol kommer att få upptäcka i sin själs mörkaste skrymslen?

Alla förklaringar rörande exakt hur smittan fungerar och vad som händer med offren (smittan är uppdaterad så till vida att förändringen sker på genetisk nivå, inne i kroppen (här har vi alltså tekniskt sett lämnat kroppssnattartemat), och sprids via vad som väl bäst kan beskrivas som uppkastningar) ges under vetenskaplig täckmantel som inte är ologisk i sammanhanget med som trots detta känns alltför överlagd och påklistrad.

Skrikarna är borta men däremot har utomjordingarna uppdaterat sina metoder genom att försöka provocera fram reaktioner hos icke-smittade genom själmordshoppare och borttappade pod-barn. Dessutom har man importerat ett i pod-sammanhang alldeles nytt berättelseelement från H.G. Wells The War of the Worlds och Heinleins The Puppet Masters.

Särskilt spännande blir det aldrig heller, man lyckas sällan uppbåda mer än ett milt intresse för huruvida Carol eventuellt ska bli ännu kyligare och mer kontrollerad (om det nu är möjligt för Nicole Kidman). Till viss del beror det på att filmen arbetar med mycket snabba klipp, vilka ofta ska representera en händelseutveckling framåt eller bakåt. Istället för att kännas fräscht och annorlunda blir det mest förvirrande och långdraget.

Nä, denna sista version av Finneys förlaga blev tyvärr den klart sämsta i gänget. Se den om du likt jag inte klarar av att stå där med en ofullkomlig serie, annars går den lika bra att hoppa över.

star_full 2star_full 2

Annonser