Body snatchersMarti Malone släpas motvilligt med av pappa och nya frun runt till militärbaser där pappa som anställd av amerikanska naturvårdsverket (EPA) testar förvaringssäkerheten hos kemiska och biologiska vapen. Man kan väl lugnt säga att hans besök inte direkt är uppskattade av högsta ledningen. Men de kan ändå aldrig mäta sig med en trulig tonåring i avoghet. Marti går iväg med sin baseballjacka, sina trasiga jeans och sin Walkman (det är 1993 så det kan också vara en CD-spelare) men blir snart hejdad av stenasiktesmilitärer som tycker att hon ska gå raka vägen hem.

Men inte heller Martis nya lillebror Andy har det så lätt. På basens förskola är han den enda som inte ritar exakt likadana teckningar som alla de andra barnen och personalen försöker hela tiden få honom att sova middag. En kväll när han går in i föräldrarnas sovrum blir mamma som ligger i sängen till en liten hög med damm samtidigt som en ny mamma kommer ut från garderoben. Varken pappa eller syster lyssnar på grabbens hysteriska skrik om att ”She’s not my mommy!”.

Förflyttandet av Finneys historia i Body Snatchers  till en militärbas är egentligen ganska påhittigt eftersom åtminstone klichébilden av militärer är att de ska vara lite som pod people, nollställda och avstängda. Tyvärr använder man det inte till dess fulla potential och den vi primärt får se som utomjording är Meg Tillys styvmamma Carol. Även uppdateringen från 78-versionen (där paralleller drogs till främlingskap i den nya förhållandet) till främlingskap i den nya familjen (föräldrarna till Martis kompis Jen på basen är förvisso hennes biologiska föräldrar men helt frånvarande) fungerar riktigt bra. Dessutom har man vridit vinklarna lite för att efterlikna 78-versionen och i en scen avtecknas profiler mot en solnedgående horisont som effektfullt påminner om bildelementet på affischen från den tidigare filmen.

Men när allt kommer omkring är den här en rätt genomsnittlig tonårsskräckis där mesta fokus ligger på Marti och inte minst hennes förälskelse i den hunkiga helikopterpiloten Tim (vita tänder, bomberjacka; OMG, how sexy is THAT?!). Eftersom poddarna återskapas utan kläder får vi också se precis lagom mycket av Gabrielle Anwars bröst för att sannolikt locka en manlig publik även om filmen har en kvinnlig protagonist.

Effektmässigt håller man det på en lagomt ambitiös nivå; både den kopia som Marti får brottas med i badet och den som hon stöter på i föräldrarnas somvrum är välgjorda med lagoma mängder kladd och stripigt hår. Annars är det primärt badscenen (kanske lika minnesvärd som den i ANoES?) som funkar rent skräckmässigt, Abel Ferrara (en man som i likhet med Philip Kaufman har en mycket intressant CV) har inte lyckats få till stämningen på militärbasen och de berömda skriken som introducerades i filmen som kom 15 år tidigare låter inte alls lika skräckinjagande. Framförallt andra halvan känns mer som en actionfilm är en skräckis. Mot slutet övergår det hela dessutom i en slags apokalyps/Dawn of the Dead-känsla (understruken av Carols fråga “Where you gonna go? There’s no one like you left”) som blir mer skum än läskig.

Body Snatchers är helt ok som underhållning för stunden, men håller inte för en jämförelse med originalet och absolut inte med Kaufman-versionen.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser