You are currently browsing the tag archive for the ‘Jeff Goldblum’ tag.

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Jaså, inte det? Men det kanske ändå är lite intressant att veta att planeten jorden sedan de där dagarna, när mänskligheten kunde förenas i hurra-rop över brinnande och kraschlandande rymdskepp, har upplevt en sällan skådad period av endräkt och teknologisk utveckling.

Tydligen gick det fort som tusan att kombinera mänsklig teknik med alien-dito och vi har nu inte bara en massa flygande manicker utan baser på både månen och Saturnus. Men vad gör det när onda alienkrafter vräker sig fram i rymden i skepp som genom av en ren händelse är exakt 10 gånger större än det som dök upp för 20 år sedan.

Eftersom jag har en soft spot modell VW-bubbla för Roland Emmerich original kändes det ganska givet att jag någon gång skulle se uppföljaren Independence Day: Resurgence. Och till en början blir jag lite fundersam över var all kritiken kom ifrån – det här var väl ändå en rätt härligt underhållande sci-fi-rulle?!

Men den härliga känslan håller förstås inte i sig särskilt länge och snart blir det mest bara tradigt att pricka av punkt efter punkt där uppföljaren försökt kopiera originalet men med betydligt mindre framgång. Persongalleriet är inte alls lika tilltalande och bakgrundshistorierna, i den mån de överhuvudtaget förekommer, betydligt mindre engagerande.

Och visst kan man tänka sig att den ivriga exponeringen av diverse kinesiska rollfigurer skulle kunna vara en hänvisning till landets större globala betydelse nu jämfört med 1996. Jag är emellertid tillräckligt konspiratoriskt lagd för att anta att det snarare antingen handlar om redan inpytsade kinesiska yuan i filmens budget eller en from förhoppning om inpytsade kinesiska yuan i biljettkassorna (som sagt, The Meg var knappast först).

Alla dessa bilder på piloter i allehanda futuristiska flygmojänger har vi redan överdoserat på i form av tre nya Star Wars-filmer. Samtidigt som den enda lösningen på alien-problematiken vilken inte hänger på att helt enkelt kasta sig in i fajten, guns ablaze, känns ännu mer osannolik och krystad än originalets datorviruslösning.

Andra gången gillt behöver mänskligheten dock inte ens vara särskilt smart, det räcker så bra med att få ett oändligt antal möjligheter till en ”sista chans” att skjuta ned skeppet eller stoppa aliendrottningen eller hejda utsugningen av jordkärnan. Det sistnämnda dessutom ett rätt specifikt invasionssyfte som det inte andades en stavelse om när det begav sig för 20 år sedan. Självklart har effekterna blivit 20 år bättre men det i sig innebär inte att filmen per automatik blir bättre av att se en enorm aliendrottning stolpa omkring på jordytan istället för att sitta tryggt uppe i sitt rymdskepp.

Bill Pullman hänger med än som ex-president och känns fullt rimlig så länge han är den där mer eller mindre galne PTSD-snubben som klarade biffen men fick sota för det i efterhand. När han återigen ska bli snubben som klarar biffen blir det inte känslosamt utan snarare en gäspning. Jeff Goldblum var å sin sida perfekt som underdognörd i originalet. Här ska han däremot agera som någon slags ledare av ”Earth Space Defense”, vilket blir avsevärt mindre övertygande.

I den mån det finns en huvudroll har den tagits över av Liam Hemsworth djärvt dumdristige rymdpilot. Inget ont om Liam men frågan är om han inte är för evigt dömd att vara ”Hemsworth-brorsan utan humor”? Skulle man ha försökt ersätta någon med Will Smith anno 1996 borde Chris ha varit det uppenbara valet, både vad gäller humor och superkändispotential.

Utan att det kommenteras något närmare har strippan Viveca A. Fox blivit läkaren Viveca A. Fox. Förvisso ett mer respektabelt yrke men jag känner mig lite tveksam till om det är en vuxenfortbildning som bör ha prioriterats under 20 år med fullt fokus på att återuppbygga ett i allt väsentligt utplånat storstads-USA. Dessutom har filmen inte kunnat motstå den olycksaliga frestelsen att slänga in ett fullkomligt överflödigt odd couple i form av en torr statstjänsteman i kostym och en afrikansk krigsherre i cammobrallor och huggvapen.

Och jag som tyckte att originalet ibland kändes lite övermaga i sin positionering av USA som världens frälsare – här blir själva mänskligheten universums främste vapendragare. Av vilken anledning vill jag faktiskt fråga mig? Som belöning för att vi misslyckades kapitalt med att både förbereda oss och agera när de elaka aliens väl dök upp igen? Som en dunk i ryggen för att vi tog vår frälsare av daga (i och för sig en lång och stolt tradition…)? Nej, trots alla snedsteg är vi tydligen fortfarande en ”remarkable species”. Och i det perspektivet ger jag inte ett ruttet lingon för universums möjligheter att överleva många årtionden innan det är dags att säga ”Hail, our space overlords!

Annonser

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Läs hela inlägget här »

into-the-nightalt. titel: Trassel i natten

Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?

Läs hela inlägget här »

Jurassic WorldÅsynen av den där färdigbyggda dinosaurieparken i Jurassic World (samt det övergivna besökscentret icke att förglömma) ledde föga förvånande till en obönhörlig längtan att återbesöka de tidigare delarna i Jurassic-serien. Originalet från 1993 lämnades faktiskt därhän vid denna omtitt – jag känner att jag sett Jurassic Park så pass många gånger att jag är säker på dess stadigvarande kvalitet.

Läs hela inlägget här »

Invasion of the body snatchersMatthew (låter mer 70-talsaktigt än Miles) Bennell är hälsoskyddsinspektör i San Fransisco och spenderar mesta delen av sin tid med att hitta råttskit i grytor och få vindrutan inslagen av hämndlystna restauranganställda. Han är lite småintresserad av kollegan Elizabeth Driscoll (fort: vem har tidigare i temat hetat Driscoll i efternamn?!) som dock bor med läkaren Geoffrey. Men Geoffrey är inte lika uppmärksam på Elizabeths behov som han en gång var, han börjar lämna hemmet vid de konstigaste tider och när hon ifrågasätter honom säger han kallsinnigt att han faktiskt inte behöver rättfärdiga allt han gör inför henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Transylvanien, var god och dröj!

Transylvania 6-5000Mac Turner vill att rubriken ”Frankenstein Lives!” ska pryda hans tabloidblaska The Sensation. Fast med tanke på att han skickar sina journalister Jack och Gil till Transsylvanien kanske han egentligen ville att rubriken skulle vara ”Dracula Lives!”?

Nå, till Transylvaninen kommer cyniske Jack som inte tror på många av de historier som hans arbetsgivare kokar ihop åt sina lättlurade läsare och naive Gil som tror på alla historier han får höra. Jack försöker ta trippen som en betald semester och passar dessutom på att stöta på den likaledes semestrande ensamstående mamman Elizabeth. Gil är däremot full av iver att undersöka alla konstigheter som han rimligtvis kan snoka reda på.

Läs hela inlägget här »

Man of the yearAlla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.

En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser