På förekommen anledning efter onsdagens konspiratoriska filmspanartema, där jag citerade David Icke som menade att den där Carpenter, han visste minsann hur världen var konstruerad. Som nedanstående film alltså… Som av en ren händelse kan den här rullen också kopplas till det nyss genomgångna Halloween-temat.

***

They LiveEn namnlös man anländer till Los Angeles. Ekonomin är körd i botten, jobb är sällsynta, folk är missnöjda och det har börjat växa upp kåkstäder runt omkring i staden. På nätterna kommer polisen för att mota bort en befolkning som inte har någon annanstans att ta vägen.

Man skulle möjligen kunna tro att John Carpenter var synsk när han skapade sin ekonomiskt deprimerade värld, men frågan är hur synsk han i så fall egentligen var. Detta med taskig ekonomi och en välbärgad elit som skor sig på hederliga arbetare känner vi igen, liksom önskan att om så bara för ett par timmar försöka glömma sitt elände genom att se på korkade TV-program. Det är å andra sidan företeelser som knappast tappat sin aktualitet sedan 1988 fram till idag.

Men vår namnlöse hjälte upptäcker tack vare ett par särskilda glasögon att korruptionen/förruttnelsen går djupare än en bortskämd överklass. När han tar på sig dem ser han inte bara alla de till människor förklädda utomjordingarna, utan också de subliminala budskapen som den stackars förtryckta mänskligheten blir skedmatad med: ”no thought”, ”consume” eller varför inte ”obey”. Sedlar består egentligen bara av texten ”This is your god”.

Det finns givetvis en liten men tappert kämpande motståndsrörelse som gör sitt bästa för att bryta in i de fördärvliga TV-sändningarna. Men för att på riktigt kunna väcka en hypnotiserad mänsklighet krävs att man slår ut signalen som lägger sig ett filter över ögonen på alla som är utan de avslöjande solglasögonen.

Som konspirations- och paranoiathriller är They Live riktigt charmig, en slags hommage till klassiker som The Puppet Masters och The Body Snatchers. Lägligt upphottad och aktualiserad med tankegångar som ekar av en helt annat klassiker: Silent Weapons for Quiet Wars, ett überhemligt dokument som ska ha upptäckts i en gammal kopieringsmaskin 1986. Nej, jag skämtar inte, det finns folk som fortfarande tror att detta är dagsens sanning.

I thrillerperspektivet är det därför synd att Carpenter klämde in ex-wrestlern Roddy Piper i rollen som den namnlöse. För att They Live skulle ha kommit till sin rätt tror jag nämligen att det skulle ha krävts en Eastwood, inte en fattigmans-Schwartzenegger. Nu blir det tyvärr mer actionkomedi än konspirationsthriller.

Exempelvis har man valt att behålla två (wrestling?)citat från Piper som helt lösryckta i och för sig har ett visst komiskt värde men som egentligen inte alls passar in i de sammanhang de yttras. ”I’m here to kick as and chew bubble gum. And I’m all out of bubble gum” samt ”Life’s a bitch. And she’s packin’ heat”.

En annan popkulturklassiker är det fem minuter långa slagsmålet mellan Piper och The Thing-veteranen Keith David (repriserat mellan Timmy och Jimmy i South Park-avsnittet ”Kripple Fight”), vilket är minst fyra minuter för länge. Kanske var det tur att They Live spelades in året efter Hell Comes to Frogtown, för efter alla Davids knäkontakter med Pipers skrev bör han inte ha varit i form för att prestera särdeles många betäckningstjänster.

Tyvärr påminner They Live lite om Caddyshack – det var roligare att upptäcka var referenserna kommer ifrån än originalet i sig. Det blir sällan varken särskilt spännande, läskigt eller roligt.

star_full 2star_full 2

Annonser