Caddyshack (1980)

alt. titel: Tom i bollen

Jag blev häromnyssens riktigt överraskad av en popkulturklassiker: Fast Times at Ridgemont High. Där jag förväntade mig något i stil med Porkys fanns en relativt balanserad och lite oväntad dramakomedi om den eviga high school-gatloppet mellan läxor och pep rallys.

Så varför inte andra gången gillt? Den här gången var det Caddyshack som gällde, också en sådan där film som man hört talas om och sett referenser till i de mest skilda sammanhang. Och nog för att jag var beredd på ytterligare en puckokomedi men med ett 76%-igt omdöme på Rotten Tomatoes och en uttalad favoritfilm för Tiger Woods måste det ju ändå vara en förstklassig puckokomedi.

Morgon på golfbanan. Unge Danny Noonan jobbar som caddy medan han försöker komma på vad han vill göra med sitt liv. Mamma och pappa tycker att han borde sikta på college men inga pengar finns, varför Danny i så fall måste ha stipendium. Lyckligtvis har klubben som äger golfbanan instiftat ett Caddy Scholarship, men för att han någon chans till det måste Danny vinna The Caddy Day Golf Tournament. Och förstås smöra lite för klubbens strikte ägare.

Samtidigt har denne ägare problem med en högljudd och nyrik byggherre. Inte nog med att byggarbetsplatsen precis intill golfbanan skrämt över en massa jordekorrar (eller också är det bara en, men en jäkligt aktiv sådan), borgarbrackan stör dessutom ordningen på greenen och betalar klubbens ordentliga jazzband att spela ”Boogie Wonderland” istället.

Jordekorrsproblemet har i sin tur hamnat på assisterande green keepern Carls bord, en uppgift han tar sig an med liv och lust (och lite explosiva varor).

Ojoj, här börjar humorn med en gång – bara namnen! Klubben heter Bushwood, ägaren Smails, byggherren Czervik, och hans golfgäst Mr Wang! Den skotske green keepern har en så tjock accent att Carl tror att hans chef menar ”golfers” när han egentligen pratar om att Carl måste döda alla ”gophers”! Det är nästan så jag skrattar mig själv till inkontinens bara genom att skriva den här recensionen.

Eller inte.

Till skillnad från den positiva överraskning som Fast Times… utgjorde ställer man sig här helt frågande inför den mentala kapaciteten hos det folk bland vilka Caddyshack uppenbarligen inte bara gjort succé utan också hamnar på amerikanska filminstitutets lista över de hundra roligaste komedierna  och de tio bästa sportfilmerna genom alla tider.

Golfbanan och klubben (med en kort sejour vid båtklubben) utgör skådeplatsen för ett gäng löst sammanfogade gags som i många fall bygger på improvisation och underbältethumor (och chokladbitar i poolen). Jag klockade inte hur lång tid det tar innan första golfbollen får kontakt med manliga genitalier, men det var inte särskilt länge.

Förutom den låga skämtnivån kan Caddyshack också noteras för sina skådisar. En synnerligen ung Chevy Chase skämtar faktiskt inte särskilt mycket men står inte heller för några andra anmärkningsvärda insatser. Hans jobb tycks mest vara att glida omkring och ge lite jediinspirerade golftips (”Be the ball”) till Danny som är hans caddy. Jordekorrarnas nemesis Carl spelas av Bill Murray och man blir aldrig riktigt klar över om det är meningen att han ska framstå som lätt utvecklingsstörd eller om det är en del av filmens ”humor”.

Caddyshack ska dessutom ha gjort underverk för Rodney Dangerfields karriär eftersom det under åttiotalet uppenbarligen var en massiv efterfrågan på påträngande och plumpa typer iklädda skrikiga skjortor och rutiga kavajer som bara en färgblind hemsömmerska skulle kunna älska. Tack för den, Caddyshack.

Caddyshack visar också upp den där rätt trista synen på genusbaserad rollfördelning som så ofta förekommer runt den här perioden. Männen står för allt skämtande, ingen tjej tillåts vara rolig. Däremot får de vara antingen sexobjekt och fullkomligt humorbefriade (Cindy Morgan som Lacey Underall (HAHAHA!!!) får äran att bli påsatt av både den golfande Chevy och hans caddy) eller snipiga ragator på vars bekostnad skämt görs.

10 reaktioner till “Caddyshack (1980)”

  1. Pang i protokollet! Friday it is! 🙂

    Nu kommer en bekännelse: jag såg denna för eoner sedan och faktiskt skrattade likt en beusad galning åt vissa av skämten vill jag minnas…jag skyller på ungdomligt oförstånd eller nåt….eller kanske filmen helt enkelt tilltalade i vissa lägen…

    Go fredag!

  2. Jag kan alltid lita på ditt stöd för fredagssågningarna, det känns tryggt 😀 Nå, nu kan ju jag vara osedvanligt kärringtrist när det kommer till den här typen av komedier, men är du helt säker på att du inte _var_ berusad när du såg den? 😉

  3. Jag såg denna för länge sen, men sen gjorde jag ju faktiskt ett återbesök för inte så länge sen då jag inte mindes något från den.

    Det är en papperstunn story, vissa karaktärer och skådespelare stör en och det är inte en superbra film. Men trots detta måste jag erkänna att det finns situationer som är roliga. Och Rodney Dangerfield står för de flesta av dem. När han kommer igång ÄR det roligt. Men det är så klart inte humor för alla. Bill Murray stör mig dock filmen igenom, riktigt jobbig karaktär. Gillar honom annars, men inte här. Chevy Chase har en mer nedtonad humor, men det är Dangerfield som är stjärnan.

    Jag gav Caddyshack 2½ av 5 iaf…

  4. @Movies-Noir: Jag blev också lite överraskad av Bill Murray, hade nog trott att han skulle vara bättre. Men jag måste hävda att du har fel, Dangerfield är inte det minsta rolig, bara plump och högljudd. Sämsta sortens amerikansk humor.

  5. Haha, jag såg faktiskt några scener från filmen när den visades på TV för någon dag sen och skrattade varje gång Dangerfield dök upp. Så ja, det beror nog på vad man har för humor. Kanske var den för sexistisk, jag vet inte. Brukar gilla det politiskt inkorrekta 😉

  6. @Movies-Noir: Jag kan tycka att exempelvis South Park kan vara hysteriskt roligt, så det är nog inte det politiskt inkorrekta det hänger på. Men vissa komiker funkar helt enkelt inte och för mig är Rodney Dangerfield en av dem. Men humor är förstås extremt inkonsekvent, för medan jag tycker att den här bara är dum tycker jag att Ace Ventura eller Zoolander är dumrolig 😉

  7. Fin sågning! Jag har nog också den här filmen på mitt samvete för både postern och din text känns obehagligt bekant men det måste vara längesen jag såg den isåfall. Det här verkar vara en typisk mitten av nittiotalet-film på TV 4 och antagligen var det då jag såg den om jag nu gjorde det…

  8. @BRC: Tack! Nå, har du lyckats glömma den är det nog bäst för alla inblandade att låta det förbli så 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: