alt. titel: Tom i bollen

Jag blev häromnyssens riktigt överraskad av en popkulturklassiker: Fast Times at Ridgemont High. Där jag förväntade mig något i stil med Porkys fanns en relativt balanserad och lite oväntad dramakomedi om den eviga high school-gatloppet mellan läxor och pep rallys.

Så varför inte andra gången gillt? Den här gången var det Caddyshack som gällde, också en sådan där film som man hört talas om och sett referenser till i de mest skilda sammanhang. Och nog för att jag var beredd på ytterligare en puckokomedi men med ett 76%-igt omdöme på Rotten Tomatoes och en uttalad favoritfilm för Tiger Woods måste det ju ändå vara en förstklassig puckokomedi.

Morgon på golfbanan. Unge Danny Noonan jobbar som caddy medan han försöker komma på vad han vill göra med sitt liv. Mamma och pappa tycker att han borde sikta på college men inga pengar finns, varför Danny i så fall måste ha stipendium. Lyckligtvis har klubben som äger golfbanan instiftat ett Caddy Scholarship, men för att han någon chans till det måste Danny vinna The Caddy Day Golf Tournament. Och förstås smöra lite för klubbens strikte ägare.

Samtidigt har denne ägare problem med en högljudd och nyrik byggherre. Inte nog med att byggarbetsplatsen precis intill golfbanan skrämt över en massa jordekorrar (eller också är det bara en, men en jäkligt aktiv sådan), borgarbrackan stör dessutom ordningen på greenen och betalar klubbens ordentliga jazzband att spela ”Boogie Wonderland” istället.

Jordekorrsproblemet har i sin tur hamnat på assisterande green keepern Carls bord, en uppgift han tar sig an med liv och lust (och lite explosiva varor).

Ojoj, här börjar humorn med en gång – bara namnen! Klubben heter Bushwood, ägaren Smails, byggherren Czervik, och hans golfgäst Mr Wang! Den skotske green keepern har en så tjock accent att Carl tror att hans chef menar ”golfers” när han egentligen pratar om att Carl måste döda alla ”gophers”! Det är nästan så jag skrattar mig själv till inkontinens bara genom att skriva den här recensionen.

Eller inte.

Till skillnad från den positiva överraskning som Fast Times… utgjorde ställer man sig här helt frågande inför den mentala kapaciteten hos det folk bland vilka Caddyshack uppenbarligen inte bara gjort succé utan också hamnar på amerikanska filminstitutets lista över de hundra roligaste komedierna  och de tio bästa sportfilmerna genom alla tider.

Golfbanan och klubben (med en kort sejour vid båtklubben) utgör skådeplatsen för ett gäng löst sammanfogade gags som i många fall bygger på improvisation och underbältethumor (och chokladbitar i poolen). Jag klockade inte hur lång tid det tar innan första golfbollen får kontakt med manliga genitalier, men det var inte särskilt länge.

Förutom den låga skämtnivån kan Caddyshack också noteras för sina skådisar. En synnerligen ung Chevy Chase skämtar faktiskt inte särskilt mycket men står inte heller för några andra anmärkningsvärda insatser. Hans jobb tycks mest vara att glida omkring och ge lite jediinspirerade golftips (”Be the ball”) till Danny som är hans caddy. Jordekorrarnas nemesis Carl spelas av Bill Murray och man blir aldrig riktigt klar över om det är meningen att han ska framstå som lätt utvecklingsstörd eller om det är en del av filmens ”humor”.

Caddyshack ska dessutom ha gjort underverk för Rodney Dangerfields karriär eftersom det under åttiotalet uppenbarligen var en massiv efterfrågan på påträngande och plumpa typer iklädda skrikiga skjortor och rutiga kavajer som bara en färgblind hemsömmerska skulle kunna älska. Tack för den, Caddyshack.

Caddyshack visar också upp den där rätt trista synen på genusbaserad rollfördelning som så ofta förekommer runt den här perioden. Männen står för allt skämtande, ingen tjej tillåts vara rolig. Däremot får de vara antingen sexobjekt och fullkomligt humorbefriade (Cindy Morgan som Lacey Underall (HAHAHA!!!) får äran att bli påsatt av både den golfande Chevy och hans caddy) eller snipiga ragator på vars bekostnad skämt görs.