Maps to the starsDet är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.

Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.

Eller vad jag i alla fall tror att han vill säga. Det är ju inte alltid som mr Cronenburg är helt solklar på den punkten och det här är ett sådant tillfälle.

Grejen med “Hooray for hollywood” är att den beskriver drömmarna hos de som reste till staden, de som fortfarande någonstans hoppades att de skulle bli den nästa Marilyn Monroe eller Tyrone Power. Det må vara ytliga drömmar men sången andas i alla fall förhoppningar och optimism.

Tocket krafs är inget för Maps to the Stars. Efter dryga 75 år har optimistens mjölk sinat och förhoppningarnas finlemmade fingrar nötts ned till blodiga stumpar i sin strävan efter berömmelse. Nu är det hårdför business som gäller, inte drömmar om berömmelse. Berömmelse har karaktärerna redan övernog av, det de nu skulle behöva är just Liberté – frihet. Frihet från filmbolagsdirektörer som hatar filmstjärnorna de är tvungna att förhandla med, tjatande agenter, påstridiga journalister, överväldigade fans. Framförallt skulle de behöva göra sig fria från sitt förflutna, i bästa fall göra sig fria från sig själva.

Havana Segrand har hela sitt liv verkat i skuggan av sin berömda mor, Clarice Taggart. Hon ser berömmelsens ättestupa komma allt närmare när åren går och gör nu ett sista desperat försök att säkra huvudrollen i remaken av den film som skapade hennes mors karriär. Havana är i mångt och mycket fortfarande en liten flicka med ett barns alla orimliga förväntningar och krav på sin omvärld. En livsstil och illusion som kan upprätthållas tack vare the almighty dollar.

Benjie Weiss är till skillnad från Havana fysiskt sett fortfarande ett barn men resonerar och beter sig mer som en cynisk 50-åring. En missbrukande 50-åring som redan varit inne en vända på torken, vilket inte gjort underverk för karriären. Nu kämpar Benjies mamma, tillika manager, som en tigrinna för att återetablera sonen i Hollywoods barnskådispantheon och vägen dit stavas “uppföljare”. Familjen består dessutom av pappa självhjälpsgurun och stjärnterapeuten Stafford samt den frånvarande systern Agatha som man helst inte nämner vid namn.

Ok, det här var ju lite kul… Och väldigt knepigt… Det är bara att konstatera att Maps to the Stars inte riktigt var mitt glas morgonproteindrink. Filmens komiska poänger går allt som oftast ut på att visa upp den nakna Hollywood-sanningen där ingen tvekar en sekund över att hugga en rival i ryggen eller åtminstone glädjas över att något skiter sig så rivalen hindras från att ta den där rollen som du också var ute efter. En hel del namedroppande och skämt för de insatta. Har man inte hyfsad koll på den aktuella skådispopulationen lär man vara ganska borta i det avseendet. Ett element som jag gissar gör att Maps to the Stars snabbt kan komma att kännas daterad.

I det avseendet bjuder väl inte Cronenburg och manusförfattaren Bruce Wagner på något uppseendeväckande nyskapande. Då är det kanske desto mer intressant med själva historien runt Havanas neuroser samt Agatha och Benjies mer än lovligt underliga förhållande. Men jag vet ändå inte om jag tycker att det egentligen leder någonvart. I slutänden blir jag sittande med ett rätt stort ”Jaha” i famnen.

Då är det lättare att fästa sig vid skådespelarprestationerna. Dock inte alla, måste påpekas. Den eventuella storheten med Mia Wasikowska har jag ännu inte fattat, hon går som vanligt mest omkring och ser blank ut samtidigt som hon klämmer ihop munnen till små Claire Danes-grimaser. Robert Pattinsons roll hade kunnat spelas av vem som helst med tillräckligt stora händer för att greppa en limousinratt.

Då tyckte jag bättre om den resterande familjen Weiss. Evan Bird gör en genomsnittligt dryg barnskådis medan Olivia Williams och John Cusack levererar en hel del humor som hänsynslös manager-mamma (”He didn’t take a gun to school! He killed ONE boy!”) och kotknäckande phloskel-pappa (”The Hour of Personal Power”).

Men filmens stora stjärna är utan tvekan Julianne Moore som Havana. Hur osannolik Moores skadade karaktär än är tror jag på henne. Havana finns i verkligheten och Julianne spelar skiten ur henne. Hon är avskyvärd, imponerande, skräckinjagande och ömkansvärd. Säg den etablerade skådespelerska som skulle våga sitta med trosorna runt anklarna och fisa på film. Eller för all del: säg den regissör som skull våga speta upp någon som Julianne Moore på en toastol med trosorna runt anklarna och låta henne fisa.

Jag har fortfarande inte lyckats knäcka koden med själva titeln. Möjligen kan man tänka sig att Cronenburg visar oss en karta av mänskliga beteenden såsom de vanställs i den förvrängda Hollywood-miljön. En bild av verkligheten där familjer och föräldrar skadar sina närstående mer än vad som borde få vara tillåtet utan att socialen rycker ut.

Oavsett vilket är det ingen karta som tilltalar mig så värst mycket (och jag hade i alla fall en meningsfrände i salongen – filmen uppnådde med beröm godkänt snark-betyg). Jag tar med mig Juliannes Havana och sedan är det nog inte så mycket mer. Men jag måste förstås erkänna att Cronenburg med Maps to the Stars i alla fall fortfarande framstår som en regissör som alltid överraskar, bara kanske inte alltid positivt.

star_full 2star_full 2star_half_full

malmö-filmdagar-2014Detta var den sista filmen från Malmö Filmdagar för min del. Självklart hoppas jag på att få en ny chans nästa år att förgylla mina läsares tillvaro med texter om nya filmer. Men tills dess får ni nöja er med att titta på vad de andra filmspanarna tyckte om Cronenburgs senaste verk.
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Annonser