alt. titel: Helvetet i grodstan

Efter ”mindre meningsskiljaktigheter” är tredje världskriget ett faktum. Men de som trodde att världens supermakter skulle nöja sig med att droppa ett par, tre atombomber och sedan vara nöjda blev gruvligt besvikna, här handlade det om total förintelse.

Fast ändå inte ska det visa sig. Dels har människor överlevt lite här och var, dels måste de handskas med ett par kanske lite mer oväntade konsekvenser av nukleärbombandet.

För det första uppstår det mutanter som tycks vara ett resultat av att hysta in en människa och en groda i en och samma teleporteringskur och trycka på ”on”. Dessa ”froggies” eller ”greenies” skickar man raskt iväg till särskilda reservat, eftersom det uppenbarligen finns tillräckligt med vanliga människor kvar för att se till att mutanterna håller sig inom dem. Reservaten tycks uteslutande vara lokaliserade i synnerligen soliga och torra landskap, så är väl frågan om det hela ska ses som ytterligare ett straff eller om mutanterna har sluppit groddjurens habitatpreferenser.

För det andra dör en stor andel av den mer testosteronladdade delen av mänskligheten vilket primärt tycks innebära betydligt mindre tyg till uniformer, rosa bilar, cammounderkläder, örhängesbaserad teknologi och namn som Centinella och Spangle istället för Anna och Maria. Men haken är också att av de människor som inte dött ut är en stor del sterila. Och eftersom alla forna stater är på hugget i ”populationskapplöpningen” är fertila kvinnor och framförallt män värda sin vikt i diminutiva klädesplagg.

Och det kan handla om ett mindre butikslager när Sam Hell, spelad av före detta fribrottaren Roddy Piper, gör entré (även om han här ser mer plufsig än muskulös ut, det är kanske inte riktigt lika kaloribrännande att spela in film som att fribrottas?). Sam Hell är en av de få fertila levande männen och det har företaget MedTech uppmärksammat. De beslagtar Sam, eller egentligen hans glockenspiel, och riggar på karln ett slags kyskhetsbälte som sprängs om han kommer för långt ifrån sin vakt.

Vakten är Spangle, före detta dansaren Sandahl Bergman (ingen släkting vår välbekante demonregissör såvitt det går att avgöra), och det är hennes jobb att föra Sam rakt in i mutantreservatets huvud”stad” Frogtown eftersom mutanterna tillfångatagit en stor grupp kvinnor varav några eventuellt skulle kunna vara fertila. Att det skulle vara smartare att låta Sam vila upp sina reproduktiva delar i trygghet medan någon annan räddar kvinnsen tycks inte ha föresvävat de som ligger bakom denna briljanta plan (men så är de också kvinnor…). Spangle virrar in sig i någon förklaring om att Sam måste se till att ”prestera” på plats om det kniper. Å andra sidan, ifall läget är så illa, känns sannolikheten rätt minimal att man (1) skulle ha tid med ens en snabbis mot diskbänken och (2) efteråt kunna föra den förhoppningsvis befruktade kvinnan i säkerhet.

Japp, ni ser rätt. Hell Comes to Frogtown är inget mindre än berättelsen om hur företag (alternativt staten, det är lite oklart) tvingar människor in i prostitution. Men eftersom Sam är en riktig karlakarl har han givetvis egentligen inget emot själva påspännandet till höger och vänster, han ogillar bara att inte själv kunna få bestämma när och var. Lyckligtvis tycks en ytterligare konsekvens av apokalypsen vara att alla fula kvinnor har dött ut, eller också är det de som blivit de grodlika mutanterna.

Det säger sig kanske självt att det här är en sådan där film där man får en känsla av att det började med en idé till en rolig titel, skapandet av en karaktär utifrån denna titel vars enda förutsättning var efternamnet ”Hell”, och sedan har man liksom försökt spinna vidare utifrån det. Det blir inte så bra.

Å andra sidan är geniet bakom det hela en viss Donald G. Jackson, vilken tydligt ska vara känd som videoålderns Ed Wood, med filmer som UFO: Secret Video, Pocket Ninjas och I Like to Hurt People bakom sig. Tillsammans med en viss Scott Shaw, ”Author, Actor, Artist, Filmmaker, Journalist, Composer, Photographer, Seminar Instructor, and University Lecturer” enligt den egna hemsidan, har paret skapat konceptet Zen Filmmaking vilket går ut på att göra film utan manus. It’s all happening in the moment, man! Med tanke på Hell Comes to Frogtown verkar det vara en stil som passade Mr. Jackson som hand i handske. Kvaliteten på slutresultatet kan emellertid diskuteras.

Det enda man blir lite imponerad av i filmen är grodmaskerna; tre av de fyra stycken som förekommer är faktiskt riktigt välgjorda. Och det var väl ungefär det hela. Mutanterna refereras regelmässigt till som ”reptiles” trots att grodor är amfibier. Hänvisningarna till att Sam är innehavare av ett ”loaded weapon” och mer i samma stil är inte ens roliga första gången. De primära skådisarna, med Roddy och Sandahl i spetsen, är pinsamt usla medan man däremot lyckats locka gamle Westernveteranen Rory Calhoun att besätta en mindre biroll. Effekter är det inte så många att tala om, fejkblodet ser ut som Falu rödfärg och pyrotekniken ligger på kinapuffsnivå.

Men för all del, det hela görs med en viss glimt i ögat och i den här genren kommer man rätt långt bara på det. Men trots att Hell Comes to Frogtown inspirerade den gode Jackson till inte mindre än tre uppföljare: Return to Frogtown, Toad Warrior och Max Hell Frog Warrior (vilken dessutom blev Jacksons sista film), finns det sannolikt uppsjöar av halvtaskiga B-filmer som ändå är bättre än den här. Det måste det finnas.