It came from outer spacealt. titel: Besök från yttre rymden

I den lilla Arizonastaden Sand Rock myser författaren och amatörastronomen John Putnam tillsammans lärarinnan Ellen Fields vid brasan i Johns ännu ofärdiga hus och drömmer om sin framtida tomtebolycka. Plötsligt ser de vad som enligt John måste vara en meteorit slå ned ute i öknen. De tar sig snabbt ut till nedslagsplatsen med hjälp av en bekant och hans helikopter (är det fortfarande natt, har de väntat tills gryningen? Det är helt enkelt väldigt svårt att avgöra…) och John klättrar ned i kratern. Där ser han ett rymdskepp men innan någon annan hinner bekräfta det han sett börjar kratern rasa in och skeppet begravs under tonvis med sten.

Nästa dag (nu tycks det i alla fall vara meningen att det ska vara fullt dagsljus ute) har det samlats både poliser, reportar och vetenskapsmän men ingen av dem tror på John och hans envisa hävdande att han såg ett rymdskepp. Vetenskapsmannen är inte alls med på Johns linje att acceptera att det finns en massa saker som vi inte kan förklara, utan uppmanar ”Facts, John. Facts”.

Full av frustration kör John och Ellen därifrån och stöter snart på ett par telearbetare som har upptäckt att något är konstigt med linjen. John är naturligtvis helt övertygad om att han redan vet vad det skulle kunna vara och erbjuder sig att köra en bit utmed telefonledningarna. När han inte hittat något vänder han tillbaka, bara för att hitta en tom telebil, blod och mystiska glitterspår som leder ut i öknen. John och Ellen fruktar det värsta men stöter snart på en av arbetarna som dock tycks vara märkligt nollställd. Snart går det fler märkligt avstängda människor på stadens gator och när John även förlorar Ellen till utomjordingarna har han svårt att övertyga stadens sheriff om det rimliga i det budskap han fått: ”Keep away, John Putnam”.

Mitt i ett pod people maraton upptäckte jag att It Came From Outer Space faktiskt kom före både den första filmen (Invasion of the Body Snatchers) och Jack Finneys bok (som ju publicerades första gången i serieform 1954). Till skillnad från Robert A. Heinleins The Puppet Masters, där människor blir kontrollerade av utomjordingar men kroppsligt sett fortfarande är mänskliga (alltså tekniskt sett inget kroppssnattande), handlar det i It Came From Outer Space om utomjordiska kopior. Det är högst sannolikt att Finney lät sig inspireras av utmojordingarnas förmåga att ta mänsklig skepnad (och säkerligen även Heinlein) men i den här filmen är rymdbesökarna av en helt annan kaliber än de mer sentida kroppssnattarna.

It Came From Outer Space bygger på en originalhistoria från Ray Bradbury och börjar riktigt lovande, en meteorit fräser över natthimlen och från det explosiva nedslaget sprängs filmens titel i versaler upp på duken. Ackompanjerad av vad som åtminstone låter som klassiska Thereminglidningar öppnas en lucka i ”meteoriten” och vi hör tunga andetag. Därefter får vi (oh glory of glories) alien-o-vision! Att det mest ser ut som om man satt en plastkupa framför kameran spelar i sammanhanget mindre roll — alla öknens djur flyr ju i skräck.

Tyvärr håller det inte i sig. Historien borde kunna beskrivas som pang på rödbetan, det går en rak och tydlig linje från den första minuten till den sista, men i realiteten blir den sällan mer än ett geriatriskt rollatorhasande fram till rödbetan. Det visar sig nämligen att utomjordingarna inte alls är onda i sitt uppsåt, utan tar mänsklig form för att lättare kunna hitta delar till reparationerna av sitt rymdskepp så att de kan ta sig ifrån den här gudsförgätna planeten.

Inga intergalatiska förmaningar eller förmedlande av livsviktig information om solvindar eller maskhål, istället är det John Putnamn som får står för de snusförnuftiga kommentarerna om att utomjordingarna gjort helt rätt i att hålla sig dolda för människan ety hon är benägen att förstöra allt hon inte förstår sig på. Utomjordingarna själva konstaterar bara att människan skulle bli alltför skräckslagen av deras sanna skepnad.

Och skräckslagen blir man. Genom alien-o-vision ser vi den klassiska reaktionen i det här sammanhanget: den ”attackerade” personen hukar sig lite, lyfter händerna till några slags jazzhands, spärrar upp ögonen, stelnar till i ansiktet och (främst när det gäller kvinnor förstås) skriker nedifrån tårna. Tyvärr har ungefär 60 år inte varit så snälla mot de fruktansvärda varelserna och de ser mest ut som en latexlek som gått väldigt fel i ett alldeles för varmt fönster och som man försökt maskera genom att placera en garnmopp högst upp. Men sannolikt var det annorlunda när det begav sig, inte minst eftersom det här var Universals första film i 3D (Amazing! Exciting! Spectacular!).

Nej, filmen som helhet har inte åldrats med värdighet, varken vad gäller plot eller effekter. Men en sak fick den till i alla fall. När vi ser rymdskeppet åter fräsa mot natthimlen, upp mot rymdevigheten, och John med tillförsikt säger ”They’ll be back” hade han helt rätt. Men i Finneys 1954 har silkesvantarna åkt av och det är no more Mr. Nicealien.

star_full 2star_full 2

Annonser