Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?

När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.

Body snatchers pic 2

Vilka de skulle kunna vara, är förstås beroende på vilken aspekt av The Body Snatchers man väljer att fokusera på. Det kan handla om själva besättandet (vilket dock inte nödvändigtvis inkluderar reellt kroppssnattade; oftast inte faktiskt) och då har vi exempelvis The Faculty. Skillnaden från många andra alien-filmer skulle här vara att utomjordingarna siktar på något slags parasitiskt värdskap, inte att utrota mänskligheten per se. I någon mån skulle man kanske till och med kunna räkna in The Matrix i den här kategorin historier.

Riktar man däremot blicken till själva konsekvensen av besättandet – förlust av personlig frihet, känslolöshet, lydigt redskap i händerna på en formidabel övermakt – blir de potentiella kandidaterna betydligt fler. Om man dessutom bortser från kriteriet att orsaken ska vara utomjordisk påverkan blir deras mångfald nästan oöverskådlig. Det är helt uppenbart att detta är en rädsla som inte på några villkors vis försvunnit i och med det kalla kriget, sedan kan osjälvständigheten vara beroende av såväl droger (Disturbing Behaviour, Divergent eller varför inte Equilibrium) som robot- eller androidersättande (hörde jag någon säga The Stepford Wives?). Här har också George Orwell och hans 1984 en hel del att svara för.

Das Leben der Anderen pic

En nutida och skrämmande realistisk (skrämmande just för att den är så realistisk) ”version” av Orwells berättelse är exempelvis Das Leben der Anderen. Ibland är det lätt att glömma bort att Orwells futuristiska samhälle i hög utsträckning var vardag för många och i vissa delar av världen fortfarande är det. Men där 50-talets skrämselvision främst handlade om att man inte längre skulle vilja känna har den successivt kommit att omvandlas till rädslan för att inte känna eller tycka, även om man skulle vilja. Invasion inte bara av kroppen, utan av sinnet. Rädslan är fortfarande densamma: förlusten av kontroll är både lockande och skrämmande och därmed än mer fasansfull.

En tydlig skillnad mellan de äldre och de yngre kroppssnattarfilmerna upplever jag är skrämseleffekten i ett hive mind. Men då kanske inte främst i bemärkelsen av att man som medlem i denna övergripande varelse förlorar sin personliga identitet, utan att det helt enkelt gör fienden svårare att besegra vilket exempelvis blir tydligt i fallet med Star Treks borger. Den information dessa cyborger kan dela med varandra handlar inte bara om var våra utsatta hjältar befinner sig utan också sätt att motstå deras vapen (och det kommer nya uppdateringar hela tiden…).

It came pic

Gemensamt för alla dessa aspekter och kanske det som är den främsta drivkraften för deras eventuella skrämselpotential är förstås misstanke och paranoia. Den ostadiga känslan av att tro, men inte säkert veta, att något inte är som det ska i samhället eller med ens nära och kära. Och sedan, när tron övergått i privat visshet, vara lika osäker på vem man kan lita på. Någon alls? Absolut inte Makten, vilken allt som oftast har ett finger (eller hela armen) med i spelet.

Däremot ska det bli intressant att se om det kommer att bli någon förändring i filmer med budskap som The Invasion eller The World’s End. Kan mänskligheten in till sin egen förgörelse hävda sin rätt till den förgörelsen? Hur länge ska vi kunna kräva att få vara fria att göra misstag på misstag? Att med pedalen i mattan fortsätta mot bergväggen som inte tycks bli mindre solid ju närmare vi kommer? Kommer till slut frasen ”They’re coming!” att inte vara ett lurande hot utan istället bli ett löfte om frälsning?

The day the earth stood still

Annonser