Mr. Jones (2019)

alt. titel: Den sorte jord, L’ombre de Staline, L’ombra di Stalin, Red Secrets – Im Fadenkreuz Stalins

Det är tidigt 1930-tal och i maktens korridorer i Storbritannien gör man två internationella felbedömningar som ska få konsekvenser. Att fästa någon som helst betydelse vid den tyske mr. Hitler är bara slöseri med tankemöda, karln är en clown. Däremot är man redigt imponerad av mr. Stalins ansträngningar att lyfta Sovjet i kängsnörena. Landets utveckling går som tåget, men varifrån kommer resurserna?

Thin Air (2016)

Det är något särskilt med höga berg. Jag tillhör absolut inte den del av befolkningen som vill klättra uppför dem, besegra dem, “because it’s there”. Men efter att ha spenderat ett antal somrar i skuggan av Appeninernas Corno Grande kan jag utan problem förstå känslan av något uråldrigt, hotande, övervakande, betungande. Varje gång vi är på väg in under berget genom en av de många, vindlande biltunnlarna vill jag reflexmässigt huka mig inför den överväldigande känslan av att massivet lutar sig över mig. Man känner sig helt enkelt väldigt liten.

X2: M.J. Lee (2017 & 2018)

Bibliotekets ljudbokstjänst är lite som Cineasterna, här finns allt möjligt och man vet inte alltid vad man får. Som i det här fallet, när jag plockade på mig två historiska deckare och det visade sig att de var del 3 och 4 i en serie om inspektör Danilov vid Shanghai-polisen under 1930-talet.

X2: Historisk film i korthet (2015 & 2022)

Macbeth (2015)

Det är lätt att tycka om Macbeth som pjäs betraktat. Historien är mustig, våldsam och innehåller stråk av ödesbestämd övernaturlighet. Macbeth låter sig så snabbt förledas av sin egen ärelystnad att cynikern lätt kan tänka sig att hans själ sannolikt var ganska korrupt redan från början. Samtidigt kan den mindre cyniske finna en viss tröst i att vare sig Macbeth eller hans hustrus illdåd går ostraffade. Till skillnad från Shakespeares sannolikt mest kända pjäs, Hamlet, har Akira Kurosawa gjort en fenomenal Macbeth-version genom sin Blodets tron.

The House of Mystery (1934)

alt. titel: La maldición del hindú

Arkeologen John Prendergast beter sig som ett veritabelt, alkat rövhål i “Asien” och får därmed Kalis förbannelse kastad på sig av en hinduisk tempelpräst. 20 år senare har han försökt att göra bot och bättring som filantropen John Pren, framförallt gentemot apsläktet (åt vilket det hinduiska templet var helgat). Resultatet av den filantropin kan bland annat ses i form av en enorm, uppstoppad gorilla som pryder sin plats vid den enorma eldstaden i Prens likaledes enorma hus (kan det möjligen också vara “old and dark”?).

Murders in the Zoo (1933)

alt. titel: Panik im Zoo, Le serpent mamba, El asesino diabólico

När Jack Woodford får höra att djurparken han jobbar för har anställt en PR-agent, utropar han lättat “Good, we need it!” Tyvärr ska marknadsföringen av Municipal Zoo, efter att Peter Yates börjat hålla i tyglarna, inte riktigt vara av den godartade sorten. Kanske skulle man ha sett det som ett varningstecken att mannen (som tycks vara något av ett vandrande skämt i sin egen bransch) känner sig föranlåten att försäkra sin nye arbetsgivare “I haven’t tasted a drop…in a considerable time”.

King Kong (1933)

Kanske det hela ändå började med Paul Du Chaillu? Om fransk-amerikanen fick säga det själv var han i alla fall den förste västerlänning som såg (och givetvis även dödade) gorillor i Västafrika i mitten av 1800-talet. Hans beskrivningar av sina äventyr, Explorations and Adventures in Equatorial Africa, blev omåttligt populära. Kanske, kanske var det dock så att M. Du Chaillu överdrev gorillans skräckinjagande karaktär en smula. Detta skapade dock berättelser som fortfarande 60 år senare fascinerade en underhållningssugen publik.

The Monster Walks (1932)

alt. titel: Le monstre marche, The Monster Walked

It was a dark and stormy night in the old, dark house…

Japp, The Monster Walks börjar som en äkta gotisk extravaganza (samt föregångaren The Cat and the Canary förstås). Åskan mullrar och blixtskenet lyser allt som oftast upp rum med skarpa kontraster och olycksbådande skuggor som resultat.

Oppenheimer (2023)

Prometheus gav elden till människorna, en väl förborgad hemlighet som gudarna ville ha för sig själva. Straffet blev en evighet av örnuthackad lever, samtidigt som mänskligheten nu hade ett verktyg som kunde förgöra både dem själva och världen. Elden är en god tjänare, men en dålig herre.

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.