alt. titel: Blodets tron, Throne of Blood

Washizu och Miki, såta vänner och generaler under länsherren Tzuzuki, är på väg till sin herres slott efter att framgångsrikt ha slagit ned en fientlig revolt. Men i den labyrintiska Spindelvävsskogen rider de vilse och stöter på en vitklädd ande. Anden förutspår att de bägge ska bli befordrade och att Washizu en dag ska bli herre över Spindelvävsslottet.

Väl framme vid slottet blir de bägge raskt befordrade av Tzuzuki och nu är det inte längre lika lätt att skratta åt den konstiga synen. Men Washizu hinner inte vila särskilt länge i sin nya position innan hans hustru, Asaji, påpekar att spådomen skulle kunna uppfattas som förrädisk av hans herre, tillika den nuvarande slottsinnehavare. Och den enda som skulle kunna berätta om den ödesmättade spådomen är Miki. Kan Washizu egentligen lita på någon förutom sin hustru?

Jämsides med De sju samurajerna och Rashômon är Blodets tron en av Akira Kurosawas mer kända filmer. Han har här inte gjort så mycket en bokstavstrogen uppsättning av Shakespeares kortaste tragedi, Macbeth, som en innovativ omtolkning och förlagt handlingen till det feodalt medeltida Japan. Alltså ytterligare en av hans jidaigekibetonade filmer.

Men till skillnad från den blodiga och leriga samurajrealismen i De sju samurajerna har Kurosawa i Blodets tron icke desto mindre iscensatt ett teaterstycke, i det att han har inkorporerat mycket av den klassiska Noh-teatern. Scenografin är avskalad och minimalistisk, rörelsemönster är ofta både stillsamma och kraftfulla på en och samma gång och kostymerna, särskilt Asajis magnifika kimonos, är som veritabla tygburar, vilka stänger in karaktärerna.

Noh-teatern arbetar med masker och medan Kurosawa inte gått riktigt så långt är emellertid Asajis vitsminkade ansikte inte långt därifrån. Isuzu Yamadas stela mimik blir nästan bara så mycket värre eftersom hennes uttryckslösa ansiktsdrag inte är en mask. Den utsökt målade munnen (som i hennes sista ångestridna scen är målad bara lite, lite för stor) droppar obönhörligt sitt gift i makens öra.

Och maken är förstås den oförliknelige Toshirô Mifune. Inte heller han är maskförsedd men hans överdrivet hopdragna ögonbryn och minspel tjänar samma funktion som Yamadas sminkning samtidigt som de kontrasterar varandra. Hennes vithet mot hans mörker, hennes livlöshet mot hans bisterhet, hennes renhet mot hans blodiga dåd.

Men Blodets tron handlar inte bara om tomma rum och stela kostymer. På berget Fuji med sitt nästan utomjordiska utseende tack vare den vulkaniska stenen och allestädes närvarande dimma byggdes en praktfull slottskuliss där framförallt de enorma dörrarna ger filmen en alldeles särskild tyngd när de långsamt svänger upp. Kurosawa har också dragit sitt användande av naturens krafter ytterligare ett par hack åt det mer teatraliska. Det är hällregn, piskande vindar och olycksbådande kråkkraxande.

Möjligen är det en övertolkning från min sida men jag tror också att Kurosawa försökt illustrera Washizus sinnesstämning med hjälp av hästar. I de första scenerna från det fort som Washizu fått med sin befordran ser vi en lugn häst ledas över borggården, när han börjar bli påverkad av Asajis ord rids samma (?) häst runt, runt i lika fruktlösa cirklar som hans tankar uppenbarligen går. Och även om det panikslagna riddjuret senare i filmen ska förebåda Mikis olycksaliga öde kan hästens vrenskande lika gärna tas som intäkt för de kaotiska tankarna hos Mikis presumtive baneman som vi nyss lämnat.

Det är häftigt, det är snyggt och det är vissa smarta förändringar gjorda i förhållande till Shakespeares original men det är inte riktigt min kopp te. I alla fall inte min halvliters favoritmugg full med nybryggt glöggte eller ett gott Assam. Snarare i så fall en nätt ceremoniell tekopp innehållandes Sencha eller någon annat finstämt grönt te. Inget man häller i sig i några större mängder med andra ord.

Vissa scener blir för min del lite väl utdragna och jag föredrar nog realismKurosawa framför minimalismKurosawa. Men Blodets tron är fortfarande en furiöst bra film där minst två stjärnor ges för den ljuvligt gruvliga slutscenen.

Postskript: I skogsanden, vilken ju i sin tur bygger på japansk folktro, undrar jag om man inte ser en tydlig föregångare till 90-talets japanska/asiatiska skräckunder. Detsamma gäller förresten också siaren i Rashômon. Det är något med det ostyriga håret och den gutturala rösten. Någon som vet?

Annonser