Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.
En gnutta som invånarna i det lilla boendekollektivet Greenloop helt saknar. Under ledning av tech-entreprenören Tony Durant har man försökt skapa det ultimata Gröna Samhället i nordvästra USA men utan att ge avkall på särskilt många av det moderna stadslivets bekvämligheter. Tack vare uppkoppling och grön energiproduktion ser det hela ut att vara en otvetydig framgång. Att man sedan kan behöva stå ut med en del…speciella personligheter som samlats kring Tony Durant är förstås en annan sak.
Greenloop rymmer såväl egenkära akademiker som woke-uppblåsta bakteriefobiker, alla uppfyllda av sin roll som världsförbättrare. Hit kommer också Kate Holland och hennes man Dan, främst i syfte att försöka vila upp sig och lappa ihop ett äktenskap på upphällningen. Kate har fått tillgång till det exklusiva boendet genom sin advokatbror som var en av de första som hoppade på Greenloop-tåget.
Men vad som ska bli smärtsamt uppenbarat för alla inblandade (en läxa som Henry David Thoureau aldrig behövde lära sig) är att Greenloops existens och gröna vågen-succé bygger på ett välfungerande samhälle runtomkring dem. Någon annan måste tillhandahålla matvaror, fixa nödvändiga reparationer och se till att kontakten med yttervärlden funkar som den ska. Så när den närliggande vulkanen Mount Rainier släpper ifrån sig en katastrofal lahar (slam- eller lerlavin) som skapar kaos i yttervärlden upptäcker Greenloops invånare att de helt plötsligt är strandsatta i Washingtons oändliga vildmarker. Och de är inte ensamma…
Undertiteln till Devolution gör förstås att man som läsare inte behöver undra särskilt mycket över vad som göms i skogen tillsammans med Greenloop. Snarare handlar det i sann Hitchcock-anda om att invänta de första tecknen på att något inte står rätt till. Upplägget påminner därför en hel del om The Descent där en redan nästintill omöjlig, men realistisk, överlevnadssituation övergår i något mer fantastiskt och ännu mer omedelbart livshotande.
Till skillnad från Max Brooks tidigare böcker – The Zombie Survival Guide och World War Z – berättar Devolution som synes en sammanhängande historia med ett och samma persongalleri. Vi får till och med en tydligt utpekad huvudperson i form av Kate eftersom hela berättelsen om ”the Rainier Sasquatch Massacre” kommer från hennes återfunna dagbok.
Rent framställningsmässigt fortsätter alltså Books med sin mockumentär-stil från framförallt WWZ. Dagboksanteckningarna är också interfolierade med belysande excerpter och intervjuer ”after the fact” för att skapa lite mer liv i berättelsen. På det hela taget tycker jag att det fungerar, ett bra dagboksupplägg skapar utan tvekan ett större engagemang i berättelsen, men bara till en viss gräns. Tyvärr blir den eviga found footage-frågan till slut allt för svår att ignorera: ”Varför fortsätter berättaren att filma/skriva?!” Brooks försöker tydliggöra att överlevnad kräver en enorm insats vad gäller både tid och kroppsarbete men kan därmed inte riktigt balansera den tonvikten mot det faktum att hans huvudperson spenderar vad som rimligtvis bör vara redigt många timmar på att skriva ned sin redogörelse.
Överhuvudtaget är kanske Devolutions största styrkor också dess största svagheter? Beskrivningen av Greenloops invånare och deras minst sagt blåögda förhållande till världen och naturen är rolig men inte särdeles subtil. Å andra sidan vet vi ju att det absolut finns folk som exempelvis skulle tycka att det var taskigt att skada en puma när den faktiskt ännu inte lemlästat någon människa (samtidigt som de skulle skrika halsen ur sig när sagda lemlästning hunnit äga rum). Titelns alludering till processen som äger rum när människor blir riktigt, jävla pressade är kanske inte riktigt så intressant som jag uppfattar att Max Brook tycker att den är. Snarare känns den lite spekulativ. Men visst, han har ju viss fackkunskap i frågan som jag saknar och ger också röst till den fackkunskapen genom glaskonstnären och Balkankrigsöverlevaren Mostar.
Devolutions främsta behållning för min del blev påminnelsen om att det kanske inte är helt fel att i alla fall försöka vara en liten smula förberedd på att klara sig utan uppkoppling, el, färskvaror och i värsta fall vatten under ett par dagar. Men åtminstone det där med uppkopplingen känner jag mig själv ganska trygg med. Åtminstone rent underhållningsmässigt; i det här hemmet finns fortfarande välfyllda bok- och DVD-hyllor. Och eftersom jag klagade en smula på genusperspektivet i WWZ måste jag väl i rättvisans namn också tydliggöra att Brooks sett till att räta upp det rejält i Devolution.
Av Max Brooks hittills tre romaner lägger sig Devolution bekvämt i mitten. Författaren lyckas inte nå samma känslomässiga och trovärdiga nerv som i WWZ men har samtidigt skapat en underhållande och engagerande historia som för min del vida överglänser TZSG.
alt. titel: 
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.
Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är 
De nyazeeländska filmskaparna och komikerna Taika Waititi och Jemaine Clement vet hur man fyrdubblar ungefär en och en halv miljon investerade filmkronor. Framgångsreceptet stavas, kanske något oväntat, vampyrmockumentär.
Rörliga bilder och tryckta ord 