You are currently browsing the tag archive for the ‘Piranha’ tag.
alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling
TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.
alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan
Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)
alt. titel: Dödens mannekänger
(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.
Jimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.
Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.
Och därmed är årets Halloween tillräckligt infirad för min del. Det här temat, Fjälliga fasor, har knappast inneburit några höjdpunkter på filmfirmamentet men det är ju heller inget man riktigt förväntar sig av djurskräckisar. Vid genomläsning av alla inlägg upptäcker jag att orden ”inte bra” förekommer i överflöd.
Agent Jason Fitch (vars främsta kvalifikationer för agentjobbet tycks vara ett djupt röstläge och välutvecklade biceps) blir beordrad till Venezuela där en amerikansk diplomat har utsatts för ett terrormord. Väl på plats inser agent Fitch att allt inte står rätt till, vrakdelarna från diplomatbåten visar inte så mycket tecken på sprängmedel som på … tänder. Och inte bara en uppsättning utan ett helt gäng med varelser som uppenbarligen var lite sugna på en glasfiberdiet (innan filmen är slut har de graderat upp sig till plåtskrov).
I det karibiska semesterparadiset Club Elysium jobbar Anne som föreståndare. Det är bland annat hennes jobb att sköta de populära dykturerna och det skulle väl vara helt ok om det inte vore för obstinata turister som tror att de kan allt.
Under en vrakdykning är de en av dessa som trots tydliga förbud bestämmer sig för att han dykpartnerlös ska ta sig en titt inne i det rostiga vraket. Vad han inte räknat med är att båten redan är upptagen av hungriga små jäklar som inte har lust att dela med sig av sitt territorium.
alt. titel: Monster
Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.
1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.
Toksöta alligatorungen Ramon blir nedspolad i toaletten. Tolv år senare (hans överlevnadsodds hade nog inte ens varit i närheten lika goda i terrariet) är Ramon både stor och stark men däremot inte särdeles intresserad av att lukta på några blommor (i den mån det finns sådana i kloakerna). Istället går han på jakt efter stadigare föda än de hundar fullproppade med experimentella tillväxthormoner (känd bieffekt: omättlig aptit) som han fått nöja sig med hittills.
