Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Kruxet är bara att Hunter är så pass skicklig i sina (eventuellt) illegala manipulationer av brottsplatsfynd (främst överraskande DNA-rester) att CJ inte kan hitta någon glipa i motståndarens rustning. Så han kommer på den lysande idén att sätta dit sig själv för ett brott han inte begått och sedan avslöja åklagaren när denne står med brallorna nere. Men föga förvånande är det snart CJ själv som står med rumpan bar i snålblåsten.

En gammal hyr-DVD som jag plockade upp för sannolikt inga pengar alls och som stått i hyllan både länge och väl. Exempelvis hade jag ingen aning om att det var en remake på en Fritz lang-film från 1956. Så ska vi försöka oss på en liten jämförelse? Fritz Lang mot Peter Hyams, Dana Andrews mot Jesse Metcalfe och Joan Fontaine mot Amber Tamblyn. Det känns inte som om jag drog det längsta strået i den uppställningen, om jag säger så. Remaken har också slängt in Michael Douglas i rollen som Mark Hunter men hans närvaro i filmen motiverar inte det utrymme som hans namn får.

Beyond a Reasonable Doubt ska alltså främst bäras av Jesse Metcalfe och Amber Tamblyn och ingen av dem känns uppseendeväckande inspirerad i sin skådisgärning. Ok, det är inte uselt men det är heller långt ifrån engagerande vilket behövs i den här typen av thriller.

Risken finns dock att jag dömer hela filmen utifrån det faktum att CJ:s plan är fullkomligt debil. När den ska sättas i verket fabricerar CJ en massa bevis efter att brottet har begåtts och spelar in en film om det. Inget av detta borde rimligtvis spela någon roll för utgången av fallet men CJ räknar med att åklagaren också ska fabricera bevis för att sätta dit honom, ett faktum filmen missar att göra tydligt.

Det som däremot blir tydligt är att CJ och hans journalistkollega Corey skrapat ihop en så surrealistiskt klumpig plan att Mark Hunter snart är dem på spåren och därför bestämmer sig för att sätta dit den lille skiten. Dels fattar jag inte hur CJ kan ha missat att hans kreditkortshistorik skulle granskas av polisen, där det alltså finns tillräckligt med inköpt för att Hunter ska bli misstänksam. Dels blir det tydligt att utan de här misstankarna från Hunters sida är det högst tveksamt om han skulle ha försökt att fabricera de bevis han nu planterar i CJ:s fall. Det blir helt enkelt lite there-is-no-spoon-vibbar av det hela.

Upplägget är alltså så idiotiskt att spänningen fullkomligt försvinner när vi väl kommer fram till själva rättegången. Till det ska läggas en inklämd deus ex machina-polis och en skrattretande oövertygande slutreplik från Tamblyn. Plus en titel som på svenska inte stämmer alls eftersom handlingen inte går ut på att CJ ska fabricera ett alibi. Däremot blir jag lite smått nyfiken på hur originalet skulle kunna vara. Jag menar, det är ju ändå Fritz Lang vi snackar om.

Musikalvecka: State Fair (1945)

State FairIowa-borna är orimligt stolta över sin årliga marknad – ”Our state fair is a great state fair”! Hemma på bystan förbereder sig familjen Frakes fysiskt och mentalt för årets höjdpunkt. Pappa Abel fortsätter att göda sin enorma gris Blue Boy som han hoppas ska vinna första pris. Mamma Melissa gör inläggningar för glatta livet och hoppas även hon förstås på första pris. Det enda frågetecknet för denna förhoppning torde vara att Abel pytsar i en massa brandy i hennes mincemeat (såvitt jag kan bedöma en slags sylta med torkad frukt och kryddor. Låter i vilket fall som helst mycket tveksamt, med brandy eller utan).

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: State Fair (1945)”

1992 års tio bästa filmer

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.

Fortsätt läsa ”1992 års tio bästa filmer”

Night of the Demon (1957)

alt. titel: Demonens förbannelse

Efter att ha läst de fullkomligt översvallande kärleksbombningarna av femtiotalsrullen Night of the DemonGlory Box och Trash is King! och efter att Filmitch’s blogg instämde i hyllningskören fanns det bara ett att göra: se filmen.

Det är banne mig inte lätt att vara skeptiker, även om viss hjälp finns att hämta för den som verkligen vill gå in för sin skepticism. Ingen tackar en för att man vänligt upplyser dem om hur världen egentligen är beskaffad och bakom varje husknut lurar foliehattarna för att försöka övertyga en om att man borde ha ett öppet sinne samt, i brist på detta, anklagar en för att vara en debunker.

Fortsätt läsa ”Night of the Demon (1957)”