Humanoids From the Deep (1980)

alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

I den lilla kuststaden Noyo har laxen slutat fylla näten. Ortsbefolkningen sätter sitt hopp till företaget Canco, vars direktörer inte bara lovar att bygga en stor konservfabrik utan ställer också forskaren Susan Drake till förfogande. Hennes forskning ska göra att laxfångsterna blir både större och fler och en tacksam fiskebefolkning frågar inte efter hur detta ska vara möjligt.

Men innan dessa underbara laxfångster börjar dyka upp är det helt andra saker som fastnar i näten. Problemet är bara att man inte vet vad det är eftersom de sliter sig lösa innan man hunnit få en skymt av dem. Och sakerna med de vassa klorna håller sig inte heller längre till havet, utan börjar kravla upp på land för att förlusta sig med pilska tonåringar. Utsikterna för den årliga laxfestivalen kunde vara ljusare…

Hade Humanoids From the Deep varit från femtiotalet hade man kanske varit lite mer förlåtande, men trettio år senare kan domslutet inte vara lika omtänksamt. Filmen är föga förvånande helt enkelt inte bra och till viss del misstänker jag att det kan skyllas på exploitationkraven hos Roger Corman och hans New World Pictures.

Det är alltför många omotiverat guppande bröst och pettinginvolverade tonåringar. Undervattensbilder av händer som gräver under bikiniunderdelar och tjejer som blir så tända på killar som briljerar med buktalardockor att de utan tvekan slänger av sig de få paltor de har på kroppen. Överdrifter finns även på den pyrotekniska sidan – en molotovcocktail ger samma effekt som vore den fylld med nitroglycerin istället för bensin.

Varför monstren uppträder förklaras bara allt för utförligt men gör inget för historien som sådan. Utom att tillhandahålla den rätt dåliga skådespelerskan Ann Turkel (under en period gift med ingen mindre än Richard Harris), i egenskap av forskare, en möjlighet att visa att hon lärt in alldeles för komplicerade vetenskapliga förklaringar utantill. Exakt hur genetiskt modifierade laxar i Stilla havet kunde komma i kontakt med kvastfeningar (eller mer precist ordningen Tofsstjärtfiskar, Coelacanthiformes) från Indiska oceanen, producera avkomma tillsammans som därefter utvecklas i en humanoid riktning (vilka i sin tur givetvis får en resulterande lust efter människohonor att betäcka), blir aldrig riktigt lika uppenbart.

Möjligen fanns den kopplingen bara i Roger Cormans skalle. Slutresultatet går emellertid inte att blunda för: våldtäktsscener med killar i marginellt snyggare kostymer än den som kläddes på alligatorfolket. Förvisso extremt taffliga våldtäktsscener, vilka mest går ut på att en av de kostymklädda ligger ovanpå en tjej samtidigt som han antagligen får tinnitus för resten av livet eftersom hon skriker rakt in i hans öra, men ändå.

Det man reagerar på (förutom ovanstående då förstås) är tre namn i filmens bemanningslista. Rob Bottin som designade humanoidkostymerna hade varit assistent och cantina band-medlem i Star Wars och skulle tillsammans med John Carpenter designa The Thing. Han samarbetade senare också med Paul Verhoeven på både Robocop och Total Recall samt stod för makeupen i Fight Club. Klipparen Mark Goldblatt hade tidigare vässat tänderna på Piranha och skulle komma att bli Oscarsnominerad för Terminator 2. Kompositören James Horner behöver sannolikt ingen närmare introduktion.

Bevis så gott som något för att många gör sina bästa insatser efter att de deltagit i en Roger Corman-rulle. Vilket tyvärr inte kom att gälla för stackars Barbara Peeters, vars främsta meriter efter det här debaclet primärt bestått i enstaka avsnitt av TV-serier som Remington Steele och Falcon Crest.

6 reaktioner till “Humanoids From the Deep (1980)”

  1. Fint fokus på Barbara Peeters i din recension, vilket nog gör den betydligt mer läsvärd än vad filmen antagligen är sevärd.

    Att filmen går så långt som att bokstavligen visa våldtäkter från vattenodjuren gör filmen väldigt olustig så här på pappret, men också intressant vågad. Vanligtvis skulle ju en sådan grej kanske antydas men sedan mest visualiseras genom en snabbt avklarad död som endast antyder om att något föregått döden.

    Jag vet inte om jag ska tycka att det är varken bra eller dåligt, men med tanke på att filmen verkar satsa rätt hårt på att vara campy – och med erfarenhet av vad Corman brukar satsa på, så känns det inte särskilt passande med våldtäktsvattenodjur istället för ”de gamla hederliga mördarvattenodjuren”.

    En fråga dock, som jag gissar att inte filmen besvarar; Om vattenodjuren ger sig på kvinnor på grund av odjurens humanoida drag, betyder det då att alla vattenodjur är av manligt kön, eller stannar de kvinnliga vattenodjuren hemma i havet, i hederlig vattenodjurkärnfamiljsanda? 😉

  2. @Except Fear: Tack. Alltså, det är ju knappast något full frontal så på så sätt är ju filmens ”våldtäkt” inte särskilt grov. Jag kan ta campy, till och med Corman-exploitation-campy, men det här blev som sagt lite väl mastigt.

    Haha, nu tror jag att du ligger hästlängder före manusteamet 😀 Men visst, det vet väl alla, män kan ju inte våldtas så de skulle väl bara välkomna de kvinnliga humanoiderna 😉

  3. Den årliga laxfestivalen ! Märkligt att många skräckfilmer av sämre kvalite ofta dras med ngn festival av ngt slag. I Swampshark hade man ngn form av festival som mest liknande en avslagen sammankomst i en hembygdsförening. Ett fenomen som bör studeras mer ingående.
    Filmen ska jag försöka att hålla mig ifrån men med mitt track-record i dessa utalanden är nog inte så mycket att lita på 😉

  4. @Filmitch: Enkla knep för att samla en massa folk på ett och samma ställe? Jag räknar kallt med att Humanoids… kommer att dyka upp hos dig förr eller senare 😉 Med Zardoz och Jurassic Shark i bagaget är liksom alla hämningar spridda för vinden.

  5. Ok, filmen var ingen höjdare nu med facit i hand. Men, som jag tidigare sagt om Octagon tycker jag även här att de sista 20 minuterna gottgör en del av den tidigare timmen som var väldigt tråkig och oinspirerad. Ganska brutala dödsscener med bra sprute-blod effekter medan jag inte fann våldtäktsscenerna chockande likt många finner våldtäkterna i många av Michael Winners filmer.

    Gör jag dig lite gladare om jag säger att Barbara Peeters endast visade våldtäkterna genom att filma akten i skådespelarnas skuggor, vilket Corman tyckte var för tamt och beordrade reshoots av filmens second unit director?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: