alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

I den lilla kuststaden Noyo har laxen slutat fylla näten. Ortsbefolkningen sätter sitt hopp till företaget Canco, vars direktörer inte bara lovar att bygga en stor konservfabrik utan ställer också forskaren Susan Drake till förfogande. Hennes forskning ska göra att laxfångsterna blir både större och fler och en tacksam fiskebefolkning frågar inte efter hur detta ska vara möjligt.

Men innan dessa underbara laxfångster börjar dyka upp är det helt andra saker som fastnar i näten. Problemet är bara att man inte vet vad det är eftersom de sliter sig lösa innan man hunnit få en skymt av dem. Och sakerna med de vassa klorna håller sig inte heller längre till havet, utan börjar kravla upp på land för att förlusta sig med pilska tonåringar. Utsikterna för den årliga laxfestivalen kunde vara ljusare…

Hade Humanoids From the Deep varit från femtiotalet hade man kanske varit lite mer förlåtande, men trettio år senare kan domslutet inte vara lika omtänksamt. Filmen är föga förvånande helt enkelt inte bra och till viss del misstänker jag att det kan skyllas på exploitationkraven hos Roger Corman och hans New World Pictures.

Det är alltför många omotiverat guppande bröst och pettinginvolverade tonåringar. Undervattensbilder av händer som gräver under bikiniunderdelar och tjejer som blir så tända på killar som briljerar med buktalardockor att de utan tvekan slänger av sig de få paltor de har på kroppen. Överdrifter finns även på den pyrotekniska sidan – en molotovcocktail ger samma effekt som vore den fylld med nitroglycerin istället för bensin.

Varför monstren uppträder förklaras bara allt för utförligt men gör inget för historien som sådan. Utom att tillhandahålla den rätt dåliga skådespelerskan Ann Turkel (under en period gift med ingen mindre än Richard Harris), i egenskap av forskare, en möjlighet att visa att hon lärt in alldeles för komplicerade vetenskapliga förklaringar utantill. Exakt hur genetiskt modifierade laxar i Stilla havet kunde komma i kontakt med kvastfeningar (eller mer precist ordningen Tofsstjärtfiskar, Coelacanthiformes) från Indiska oceanen, producera avkomma tillsammans som därefter utvecklas i en humanoid riktning (vilka i sin tur givetvis får en resulterande lust efter människohonor att betäcka), blir aldrig riktigt lika uppenbart.

Möjligen fanns den kopplingen bara i Roger Cormans skalle. Slutresultatet går emellertid inte att blunda för: våldtäktsscener med killar i marginellt snyggare kostymer än den som kläddes på alligatorfolket. Förvisso extremt taffliga våldtäktsscener, vilka mest går ut på att en av de kostymklädda ligger ovanpå en tjej samtidigt som han antagligen får tinnitus för resten av livet eftersom hon skriker rakt in i hans öra, men ändå.

Det man reagerar på (förutom ovanstående då förstås) är tre namn i filmens bemanningslista. Rob Bottin som designade humanoidkostymerna hade varit assistent och cantina band-medlem i Star Wars och skulle tillsammans med John Carpenter designa The Thing. Han samarbetade senare också med Paul Verhoeven på både Robocop och Total Recall samt stod för makeupen i Fight Club. Klipparen Mark Goldblatt hade tidigare vässat tänderna på Piranha och skulle komma att bli Oscarsnominerad för Terminator 2. Kompositören James Horner behöver sannolikt ingen närmare introduktion.

Bevis så gott som något för att många gör sina bästa insatser efter att de deltagit i en Roger Corman-rulle. Vilket tyvärr inte kom att gälla för stackars Barbara Peeters, vars främsta meriter efter det här debaclet primärt bestått i enstaka avsnitt av TV-serier som Remington Steele och Falcon Crest.

Annonser