Agent Jason Fitch (vars främsta kvalifikationer för agentjobbet tycks vara ett djupt röstläge och välutvecklade biceps) blir beordrad till Venezuela där en amerikansk diplomat har utsatts för ett terrormord. Väl på plats inser agent Fitch att allt inte står rätt till, vrakdelarna från diplomatbåten visar inte så mycket tecken på sprängmedel som på … tänder. Och inte bara en uppsättning utan ett helt gäng med varelser som uppenbarligen var lite sugna på en glasfiberdiet (innan filmen är slut har de graderat upp sig till plåtskrov).

Han får snart en förklaring till mysteriet: forskare har med Sarah Monroe i spetsen bedrivit “hydrogenetiska” experiment i syfte att skapa möjligheter att föda en allt ökande befolkning. Problemet är bara att istället för att avla fram snälla fiskar av kostorlek som självman hoppar upp i grytan, har de lyckats utveckla en ”grotesquely blood-thirsty strain”. Som dessutom tack vare tillväxtmanipulation beräknas fördubbla sin storlek inom mindre än två dygn.

Men extremt blodtörstiga fiskar som bara blir större och större räcker förstås inte. När Sarah får möjlighet att dissekera ett exemplar visar det sig att evolutionen arbetar för högtryck när den får lite hjälp: monstren har hunnit utveckla ett system med två hjärtan (ett som backup får man anta), supertjockt skinn som gör dem praktiskt taget osårbara och hermafroditism, vilket givetvis gör att de kan fortplanta sig helt på egen hand.

Som lök på pirayan har de genetiska underverken blivit stulna och Sarah är övertygad att det är landets militär som ligger bakom. Exakt varför blir aldrig riktigt klart, utom att servera en anledning till att Jason, Sarah och de andra forskarna kommer att spendera resten av filmen jagade av den onde löjtnant Diaz.

Förutom att fly undan fruktansvärt dåligt animerade militärhelikoptrar måste gänget förstås också hindra att fiskarna når havet (en evolutionsbonus blev tydligen också förmåga att överleva i saltvatten) eftersom de då med osviklig precision kommer att ta sig upp till USA. NIMBY (Not In My Back Yard)!

Har man mulat sig igenom tillräckligt mycket dålig skräckfilm vet man att produktionsbolaget The Asylum knappast innebär en högkvalitetsmärkning. Skådespeleriet i Mega Piranha är svajigt, särskilt underhållande är det när Jason Fitch ska smyga sig in på militärbasen och det mest av allt ser ut som när Jim Carrey ska leta efter Snowflake i Ace Ventura. Medan fotot är adekvat (om än med ett svårförklarligt gulstick) har klipparna varit lite väl förtjusta i snabba övergångar av typen in-från-vänster ackompanjerade av actionpackade wooshanden. Mest kuriöst är nog att man valt att medelst inåkande textrader namnge även rätt obetydliga karaktärer. Musiken är av hetsig actiontyp, även när Sarah befinner sig i labbet och karvar i fiskkadaver.

Där det fullkomligt brister (både för filmen och för den olycklige tittaren) är de, för att ta bladet från munnen, värdelösa datoreffekterna. Vi har fått tillbaka original-Piranhas fisk-på-pinne, fast i en kackigt inklippt tvådimensionell version. Försöken att skapa något som ska ge en antydan om att en vattenyta kokar av massvis och monstruösa fiskar misslyckas kapitalt. Samtidigt som man inte kan låta bli att beundra det vridna sinne som måste ligga bakom påhittet att låta hoppande pirayor av blåvalsstorlek explodera vid kontakt med hus (antingen ytterligare en evolutionsbonus eller också innehåller alla venezuelanska hus såar med TNT) är förstås även explosionerna fruktansvärt uselt inklippta. För försöka dölja eländet nödtorftigt väljer man ofta att lägga på ett extra mörkt filter.

För all del, filmen är over the top på ett sätt som gör att den inte ens kan ta sig självt på allvar och utan tvivel finns det ett visst humoristiskt värde i blotta oförmågan att ta in effekternas ynkedom men någonstans måste en anständighetens gräns dras. Och jag drar den innan Mega Piranha.