The Howling (1981)

alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling

TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.

Men mardrömmarna snurrar som sagt runt i hennes hjärna och psykologen Dr. Waggner tror absolut att Karen skulle må bra av en sejour i hans behandlingshem ”The Colony”. Karen och maken Bill tar därför bilen till Californiens mer otillgängliga delar för en vistelse av gruppsessioner och lägerbål på stranden med tillhörande folkmusikband.

Men det är något skumt med The Colony. Karen hör ständiga ylanden om natten och misstänker dessutom att nymfomanen Marsha är ute efter Bill. Samtidigt har Karens kollegor Terry och Chris fortsatt att gräva i mördar-Eddies identitet hemma i L.A. och kommit fram till en ögonbrynshöjande slutsats.

En av inte mindre än tre varulvsfilmer som kom det illustra filmåret 1981, vilket annars utmärker sig för sina slashers. The Howling, regisserad av Joe Dante, intar tryggt mittenpositionen i den trojkan, bakom John Landis An American Werewolf in London men före Michael Wadleighs Wolfen. The Howling och Wolfen har dock det gemensamt att de bägge bygger på en litterär förlaga. The Howling publicerades 1977 av en Gary Brandner och manuset fixades till av ingen mindre än John Sayles som tidigare arbetat med Dante på Jaws-kopian Piranha.

Vad The Howling däremot delar med sin mer kända kollega är avancerade specialeffekter, signerade Rick Baker. Eller ja, Baker började jobba på The Howling innan han lämnade över facklan till Rob Bottin och gick vidare till att sätta sin prägel på An American Werewolf in London. Medan Bottins prägling märks nästan lika mycket på varulvstransformationseffekterna i The Howling, vilka påminner inte så lite om The Thing som ju kom året efter. I Bottins version innebär varulvsomvandling en hel del bubblande hud innan vi får päls och (i varulvssammanhang) ovanligt långa öron. Överhuvudtaget är The Howlings varulvar förhållandevis humanoida varelser.

Därmed inte sagt att de är mänskliga. I likhet med många vampyr-filmer betraktar The Howlings sekt mänskliga varelser som lägre stående, de är enbart boskap eller bytesdjur. The Howling hymlar inte med att varulvarna kan ses, och ser sig själva, som mer ursprungliga och mindre hämmade varelser. Och vad gör man när man saknar hämningar? Har sex förstås!

Ska jag hårdra det hela skulle jag säga att The Howling i princip påstår att en primitiv sexualdrift enbart är av ondo och något som skadar. Redan under förtexterna levereras förebådande dialogklipp om hur bortträngning av drifter skapar neuroser, vilket förstås inte är bra. Samtidigt kontrasteras det med hur Karen, bara genom att visa sig på en sjabbig bakgata, omedelbart blir antastad av en man som vill köpa sex av henne. Den vinkeln förstärks ytterligare genom att Eddie i porrbutiken sätter igång en våldsporrfilm medan han förbereder sin…förvandling. En syn som gör Karen så skrämd att hennes hjärna omedelbart förtränger den men som samtidigt hänger kvar så pass starkt att hon inte kan ha ömsint vaniljsex med maken Bill.

Vilket i sin tur förstås gör honom till ett lätt byte för den animalistiska Marsha. The Howling kan inte nog understryka vilken mesig velour-man Bill är, trots rejäl porr-musche och skulpterad överkropp. Karen har vid giftermålet inte tagit hans namn, han är vegetarian (but not for long…) och hånas av de andra jagande männen när Karen försöker övertala honom att inte ge sig ut i skogen med ett gevär i näven. Men när han väl kastat av sig sin förtryckta velour-status hyser han inga samvetsbetänkligheter att lappa till sin fru när så behövs.

Dock är Karen själv ingen manhaftig ballbuster. Förutom att vid ett tillfälle själv ta initiativ till sex med Bill (vilket han förkastar eftersom han vid det laget upptäckt vad riktigt sex vill säga) är Dee Wallace en ganska klassisk skräckfilms-kvinna. Det vill säga i princip omedelbart utpekad som offer för rovgiriga män, både privat och yrkesmässigt. Trots att hon i slutstriden till och med ber om att få ta över vapnet medan den medföljande mannen sköter bilkörningen gör hon inte mer än skriker halsen ur sig när attacken kommer. Vilket innebär att mannen bredvid henne tvingas att både försöka starta bilen och blåsa skallen av ett gäng asförbannade varulvar.

The Howling känns som en ganska 80-talsklassisk skräck-film, både med avseende på effekter, persongalleri, skådisar (förutom Dee Wallace träffar vi Slim Pickens, Kevin McCarthy, Elizabeth Brooks och Christopher Stone) och miljö. Berättelsemässigt slår den inte An American Werewolf in London men kommer ganska långt på ett frejdigt humör och Bottins effekter. Det jag emellertid inte kan förlåta honom för är den fullkomligt hiskeliga shih tzu-avarten till ”varulv” vi tvingas åse precis i slutet. Bara den i sig drar ned filmen minst ett betygssteg helt på egen hand.