Ett inlägg dagen till ära till alla wonder women

***

Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.

Den psykologen var William Moulton Marston, en man som varit omnämnd tidigare på bloggen i samband med biografifilmen Professor Marston and the Wonder Woman. Där fick man lära sig att Marston inte bara var skapare av en kvinnlig superhjälte och en prototyp till lögndetektorn utan dessutom en stor anhängare av både bondage och polyamorösa förhållanden.

Det är också den läsning av Wonder Woman-serien som författaren och kulturkritikern Noah Berlatsky väljer i boken Wonder Woman. I tre kapitel närstuderar han ett urval serier från åren 1941 till 1948, både vad gäller utseende (de ritades under dessa år av illustratören Harry G. Peter) och innehåll (primärt från Marstons penna). Ingången för Berlatsky är uteslutande teoretisk och behandlar i tur och ordning hur serierna (i hans ögon) är tydligsera uttryck för Marstons feminism, pacifism och ”queerhet” (osäker på hur begreppet ”queerness” ska översättas). Han menar att de alla tre är oupplösligen förenade med varandra i Marstons tankevärld, där pacifismen ligger till grund för feminismen, feminismen till grund för queerheten, och så vidare i otaliga kombinationer.

När det gäller Berlatskys urval av de analyserade serierna medger han glatt att han självklart valt sådana äventyr eller enskilda serierutor som i hans perspektiv bäst illustrerar de poänger han vill göra samt att det finns någon slags kvalitetsbedömning i det hela. Han kallar exempelvis det primära bondage-exemplet ”In Pluto’s Kingdom” (från mars-april 1946) ”one of the strangest, most beautiful, and most moving comics I’ve ever read”.

Grunderna för hans urval av teoretiker är något oklarare. Han spänner över ett stort fält, från genusteoretiska veteraner vars namn är välbekanta till och med för mig (Judith Butler) till okända filosofer (Luce Irigaray) och feminister (Susan Brownmiller). Själv har jag ingen möjlighet att avgöra i vad mån Berlatsky har hoppat över lika viktiga teoretiker som eventuellt skulle motsäga hans argument.

Samtidigt är ju detta kulturkritikens både välsignelse och förbannelse. Författaren gör i vissa fall oerhört långtgående tolkningar av både Marstons manus och Peters bilder mot bakgrund av sina utvalda teoretiker. Och innan jag som läsare kan ta del av någon som gör en annan tolkning av exakt samma manus och bilder, utifrån samma eller andra källor har jag av naturliga skäl svårt att motsäga Berlatsky.

Fast ofta tycker jag nog att karln ändå får ihop det på ett ganska finurligt sätt. Det är utan tvekan så att han är en smula förförd av Marston, både som person, hans ideologiska perspektiv och hans ibland rent ut sagt fåniga historier. Wonder Womans amazoner rider på enorma stridskängrur och Berlatsky erkänner själv att det kan tyckas som om hela poängen med serien var att visa upp mer eller mindre avancerade bondagesituationer.

I det fallet köper jag till stora delar författarens argumentation rent logiskt. Det är otroligt underhållande att följa hur han knåpar ihop en teoretisk väv som (be)visar hur Marston utan problem kunde vara både feminist och samtidigt skapa ett överflöd av bondageserier. Däremot vet jag väl inte om jag tycker att Berlatskys läsningar av själva bilderna alltid är de mest sannolika. Lite nu och då hemfaller han åt (i mina ögon) rätt rejäla övertolkningar. Exempelvis när illustratören Peter skapat vad som endast med stor portion god vilja från min sida kan uppfattas som skissartade hycint-liknande blommor men där författaren med självklarhet ser en ”suggestively feminine flower that would make Georgia O’Keefe blush”. Eller där ett direkt illa tecknat brutet ben i Berlatskys tolkning förvandlas till en ”flaccid limb” där det är ”hard to imagine how the castration imagery could be any clearer without actually showing Wonder Woman hacking the thing off with a battle axe”.

Såvitt jag kan läsa mig till är detta också den huvudsakliga kritiken som riktats mot boken och dess tolkningar. Att andra serie-teoretiker väljer att hellre fokusera på lite mer jordnära och pragmatiska frågeställningar. Att åtminstone en del av allt det som Berlatsky tycker sig se och uppfatta i inte minst Peters bilder precis lika gärna kan vara en konsekvens av behovet att göra en handling eller ett uttryck tydligt i en tajt serieram, snarare än att exempelvis porträttera en subtil antydan om ett lesbiskt förhållande eller flört.

I slutänden är dock Berlatsky en så pass duktig (och inte minst rolig) författare och uttolkare att jag om inte annat underhålls storligen av hans olika argument. Som bonus fick jag dessutom mer på fötterna, både när det gäller feministisk och queerteori samt den serie som Marston skapade för att saluföra sin syn på såväl kvinnlighet som makt och sexualitet.

Bonus:
Eftersom jag främst är bekant med Wonder Woman i Gal Gadots skepnad är det förstås lite synd att boken gavs ut två år innan hennes DC-film hade premiär. Men det är ju sådant man har den stora, vida världswebben till och eftersom Berlatsky fortfarande i högsta grad är verksam var det inte så svårt att snoka reda på mer aktuella texter från hans penna.

Det var särskilt roligt att hitta en text han skrev strax innan filmen kom. Där funderade han över om Wonder Woman, i all sin bondage-prakt, möjligen skulle vara en smula svårsmält för dagens superhjälteblockbusters (han ser framför sig en Martson-driven film som en blandning mellan Barbarella och Caged Heat). Och det visade sig ju stämma alldeles utmärkt eftersom den Wonder Woman som följer med Chris Pines Steve Trevor för att slåss mot elaka tyskar befinner sig en ganska bra bit från Marstons feministiska queer-amazon-hyllning. För att inte tala om den monumentala uselhet som var Justice League och dess hantering av just Wonder Woman. Genom att mer eller mindre helt förkasta Marstons ideologiska undertext samt göra både Wonder Woman och hennes äventyr mer realistiska har filmen om henne samtidigt blivit en produkt som Marston, som Berlatskys uppfattar honom, antagligen skulle döma ut som både naiv och konventionell.