You are currently browsing the tag archive for the ‘Rob Bottin’ tag.

Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?

Terrorkopplingen gör dock att polischef Warren åter sätter in Dewey Wilson i tjänst eftersom det var hans specialitet. Men Wilson är redan från början tveksam till att någon terroristgrupp skulle stå bakom dådet, inte minst eftersom ingen hört av sig och tagit åt sig ”äran”. Tillsammans med psykologen Rebecca Neff och kompisen Whittington som arbetar på New Yorks bårhus börjar de nysta i ett fall där kroppsskadorna snarare antyder djurattacker. Men inte kan det väl springa omkring vilda vargar mitt i storstaden New York?

Kompletteringssjukan kombinerat med nyfikenhet gjorde att jag förstås inte kunde hålla mig undan från den tredje varulvsfilmen som hade premiär 1981. Wolfen hade jag tidigare heller inte alls bekantat mig med och satte mig därför ned med ett förhållandevis blankt sinnelag. Men bara förtexterna bådade ju gott – en tydlig New York-känsla tillsammans med namn som Albert Finney, Gregory Hines, Edward James Olmos, Reginald Vel Johnson och Tom Noonan (plus Tom Waits i en yttepytteliten roll). James Horner står för pukorna och trumpeterna (med ett sound som han skulle komma att återanvända i Aliens) medan förlagan var Whitley Streibers debutroman.

Ett namn som däremot inte känns riktigt lika välbekant är regissören och manusförfattaren Michael Wadleigh. Wolfen är också hans enda spelfilm som regissör. Det Wolfen dessutom saknar är ett känt namn i stil med Rick Baker eller Rob Bottin men filmen har föredömligt nog tagit konsekvenserna av detta faktum och hållit specialeffekterna till ett minimum. Publiken får mest se lite sprutande blod och redan uppslitna halsar.

Det jag var nästan mest nyfiken på inför titten var om även Wolfen skulle satsa på sexualitetsvinkeln när det gäller varulvsmyten men det blir snart uppenbart att Streiber och Wadleigh valt att ta det hela i en helt annan riktning. Vi bjuds på en ”brumsnurra” (bullroarer), personer som synes vara av indianskt ursprung och en frisläppt duva vars flaxande övergår i en helikopters vinande.

Japp, här är det förfördelad ursprungsbefolkning kontra invaderande upprustningsprojekt all the way men förlagd till ett nedgånget och fallfärdigt New York, företrädesvis South Bronx. På den här tiden såg området verkligen ut som en krigszon av rivningsmassor, krossat glas och förvridna armeringsjärn, vilket Wadleigh utnyttjar till max. Att de första offren får ha ett så pass anrikt och historiskt laddat namn som Van der Veer, att Christopher är en framgångsrik fastighetsmagnat eller att paret glider runt med en Borzoi, är förstås ingen slump.

Och jag måste erkänna att jag verkligen gillar den här skamfilade New York-känslan, det är en del av Wolfen som fungerar över förväntan. Både de slitna bostadsområdena och den krassa bårhusverkligheten med döda kroppar högt och lågt. Särskilt som vi dessutom får följa med högst upp på stadens klassiska broar med en silhuett som är så otroligt välbekant samtidigt som den numera är rejält förändrad. Vad som också fungerar över förväntan är Albert Finney med sina ledsna valpögon och överraskande krulliga hår som New York-polis.

Men trots detta tar sig Wolfen inte riktigt hela vägen fram. Den blir aldrig vare sig spännande eller läskig trots idoga försök att skapa en krypande thrillerstämning. POW-perspektivet med ett slags värmekamerafilter är roligt, mest för att det förekommer sex år innan Predator, men används alldeles för ofta och alldeles för länge utan att det egentligen tillför särskilt mycket.

Utveckling vs ursprungsbefolknings-temat förekommer också parallellt med en annan klassiker när det kommer till 70-talsfilm – konspirationsthrillern. Eller ja, det är i alla fall så jag tolkar betydelsen av firman Executive Security eftersom Wolfen ganska ofta klipper mellan Wilsons mördarjakt och företagets övervakningsrum. Den exakta ansvarsfördelningen mellan dem och NYPD är högst oklar, detsamma gäller villkoren för Wilsons tjänstledighet och hur han kallas tillbaka av Warren. Eller varför inte vilken funktion Diane Venoras psykolog Rebecca Neff egentligen ska fylla? De här olika temana löper hela tiden i olika spår och lyckas aldrig riktigt mötas, vilket gör att Wolfen aldrig heller blir riktigt helgjuten.

Däremot tycker jag att den hamnat i oförtjänt mycket skugga från sina årsfränder, särskilt The Howling. Det är förstås två filmer som valt väldigt olika vägar för sitt berättande men spontant upplever jag faktiskt Wolfen som den mer innovativa av de två.

alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling

TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.

Men mardrömmarna snurrar som sagt runt i hennes hjärna och psykologen Dr. Waggner tror absolut att Karen skulle må bra av en sejour i hans behandlingshem ”The Colony”. Karen och maken Bill tar därför bilen till Californiens mer otillgängliga delar för en vistelse av gruppsessioner och lägerbål på stranden med tillhörande folkmusikband.

Men det är något skumt med The Colony. Karen hör ständiga ylanden om natten och misstänker dessutom att nymfomanen Marsha är ute efter Bill. Samtidigt har Karens kollegor Terry och Chris fortsatt att gräva i mördar-Eddies identitet hemma i L.A. och kommit fram till en ögonbrynshöjande slutsats.

En av inte mindre än tre varulvsfilmer som kom det illustra filmåret 1981, vilket annars utmärker sig för sina slashers. The Howling, regisserad av Joe Dante, intar tryggt mittenpositionen i den trojkan, bakom John Landis An American Werewolf in London men före Michael Wadleighs Wolfen. The Howling och Wolfen har dock det gemensamt att de bägge bygger på en litterär förlaga. The Howling publicerades 1977 av en Gary Brandner och manuset fixades till av ingen mindre än John Sayles som tidigare arbetat med Dante på Jaws-kopian Piranha.

Vad The Howling däremot delar med sin mer kända kollega är avancerade specialeffekter, signerade Rick Baker. Eller ja, Baker började jobba på The Howling innan han lämnade över facklan till Rob Bottin och gick vidare till att sätta sin prägel på An American Werewolf in London. Medan Bottins prägling märks nästan lika mycket på varulvstransformationseffekterna i The Howling, vilka påminner inte så lite om The Thing som ju kom året efter. I Bottins version innebär varulvsomvandling en hel del bubblande hud innan vi får päls och (i varulvssammanhang) ovanligt långa öron. Överhuvudtaget är The Howlings varulvar förhållandevis humanoida varelser.

Därmed inte sagt att de är mänskliga. I likhet med många vampyr-filmer betraktar The Howlings sekt mänskliga varelser som lägre stående, de är enbart boskap eller bytesdjur. The Howling hymlar inte med att varulvarna kan ses, och ser sig själva, som mer ursprungliga och mindre hämmade varelser. Och vad gör man när man saknar hämningar? Har sex förstås!

Ska jag hårdra det hela skulle jag säga att The Howling i princip påstår att en primitiv sexualdrift enbart är av ondo och något som skadar. Redan under förtexterna levereras förebådande dialogklipp om hur bortträngning av drifter skapar neuroser, vilket förstås inte är bra. Samtidigt kontrasteras det med hur Karen, bara genom att visa sig på en sjabbig bakgata, omedelbart blir antastad av en man som vill köpa sex av henne. Den vinkeln förstärks ytterligare genom att Eddie i porrbutiken sätter igång en våldsporrfilm medan han förbereder sin…förvandling. En syn som gör Karen så skrämd att hennes hjärna omedelbart förtränger den men som samtidigt hänger kvar så pass starkt att hon inte kan ha ömsint vaniljsex med maken Bill.

Vilket i sin tur förstås gör honom till ett lätt byte för den animalistiska Marsha. The Howling kan inte nog understryka vilken mesig velour-man Bill är, trots rejäl porr-musche och skulpterad överkropp. Karen har vid giftermålet inte tagit hans namn, han är vegetarian (but not for long…) och hånas av de andra jagande männen när Karen försöker övertala honom att inte ge sig ut i skogen med ett gevär i näven. Men när han väl kastat av sig sin förtryckta velour-status hyser han inga samvetsbetänkligheter att lappa till sin fru när så behövs.

Dock är Karen själv ingen manhaftig ballbuster. Förutom att vid ett tillfälle själv ta initiativ till sex med Bill (vilket han förkastar eftersom han vid det laget upptäckt vad riktigt sex vill säga) är Dee Wallace en ganska klassisk skräckfilms-kvinna. Det vill säga i princip omedelbart utpekad som offer för rovgiriga män, både privat och yrkesmässigt. Trots att hon i slutstriden till och med ber om att få ta över vapnet medan den medföljande mannen sköter bilkörningen gör hon inte mer än skriker halsen ur sig när attacken kommer. Vilket innebär att mannen bredvid henne tvingas att både försöka starta bilen och blåsa skallen av ett gäng asförbannade varulvar.

The Howling känns som en ganska 80-talsklassisk skräck-film, både med avseende på effekter, persongalleri, skådisar (förutom Dee Wallace träffar vi Slim Pickens, Kevin McCarthy, Elizabeth Brooks och Christopher Stone) och miljö. Berättelsemässigt slår den inte An American Werewolf in London men kommer ganska långt på ett frejdigt humör och Bottins effekter. Det jag emellertid inte kan förlåta honom för är den fullkomligt hiskeliga shih tzu-avarten till ”varulv” vi tvingas åse precis i slutet. Bara den i sig drar ned filmen minst ett betygssteg helt på egen hand.

alt. titel: Skräcken i Svarta Lagunen

Creature from the black lagoonEfter erbarmligt dåliga monsterrullen Humanoids From the Deep blev jag lite nyfiken på att se om den betydligt mer klassiska Creature From the Black Lagoon också skulle kunna gå att pressa in i 2012 års Halloween-tema. Det var ju helt uppenbart att Rob Bottin tagit en hel del inspiration från den trettio år tidigare gälmannen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg