Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?

Terrorkopplingen gör dock att polischef Warren åter sätter in Dewey Wilson i tjänst eftersom det var hans specialitet. Men Wilson är redan från början tveksam till att någon terroristgrupp skulle stå bakom dådet, inte minst eftersom ingen hört av sig och tagit åt sig ”äran”. Tillsammans med psykologen Rebecca Neff och kompisen Whittington som arbetar på New Yorks bårhus börjar de nysta i ett fall där kroppsskadorna snarare antyder djurattacker. Men inte kan det väl springa omkring vilda vargar mitt i storstaden New York?

Kompletteringssjukan kombinerat med nyfikenhet gjorde att jag förstås inte kunde hålla mig undan från den tredje varulvsfilmen som hade premiär 1981. Wolfen hade jag tidigare heller inte alls bekantat mig med och satte mig därför ned med ett förhållandevis blankt sinnelag. Men bara förtexterna bådade ju gott – en tydlig New York-känsla tillsammans med namn som Albert Finney, Gregory Hines, Edward James Olmos, Reginald Vel Johnson och Tom Noonan (plus Tom Waits i en yttepytteliten roll). James Horner står för pukorna och trumpeterna (med ett sound som han skulle komma att återanvända i Aliens) medan förlagan var Whitley Streibers debutroman.

Ett namn som däremot inte känns riktigt lika välbekant är regissören och manusförfattaren Michael Wadleigh. Wolfen är också hans enda spelfilm som regissör. Det Wolfen dessutom saknar är ett känt namn i stil med Rick Baker eller Rob Bottin men filmen har föredömligt nog tagit konsekvenserna av detta faktum och hållit specialeffekterna till ett minimum. Publiken får mest se lite sprutande blod och redan uppslitna halsar.

Det jag var nästan mest nyfiken på inför titten var om även Wolfen skulle satsa på sexualitetsvinkeln när det gäller varulvsmyten men det blir snart uppenbart att Streiber och Wadleigh valt att ta det hela i en helt annan riktning. Vi bjuds på en ”brumsnurra” (bullroarer), personer som synes vara av indianskt ursprung och en frisläppt duva vars flaxande övergår i en helikopters vinande.

Japp, här är det förfördelad ursprungsbefolkning kontra invaderande upprustningsprojekt all the way men förlagd till ett nedgånget och fallfärdigt New York, företrädesvis South Bronx. På den här tiden såg området verkligen ut som en krigszon av rivningsmassor, krossat glas och förvridna armeringsjärn, vilket Wadleigh utnyttjar till max. Att de första offren får ha ett så pass anrikt och historiskt laddat namn som Van der Veer, att Christopher är en framgångsrik fastighetsmagnat eller att paret glider runt med en Borzoi, är förstås ingen slump.

Och jag måste erkänna att jag verkligen gillar den här skamfilade New York-känslan, det är en del av Wolfen som fungerar över förväntan. Både de slitna bostadsområdena och den krassa bårhusverkligheten med döda kroppar högt och lågt. Särskilt som vi dessutom får följa med högst upp på stadens klassiska broar med en silhuett som är så otroligt välbekant samtidigt som den numera är rejält förändrad. Vad som också fungerar över förväntan är Albert Finney med sina ledsna valpögon och överraskande krulliga hår som New York-polis.

Men trots detta tar sig Wolfen inte riktigt hela vägen fram. Den blir aldrig vare sig spännande eller läskig trots idoga försök att skapa en krypande thrillerstämning. PoV-perspektivet med ett slags värmekamerafilter är roligt, mest för att det förekommer sex år innan Predator, men används alldeles för ofta och alldeles för länge utan att det egentligen tillför särskilt mycket.

Utveckling vs ursprungsbefolknings-temat förekommer också parallellt med en annan klassiker när det kommer till 70-talsfilm – konspirationsthrillern. Eller ja, det är i alla fall så jag tolkar betydelsen av firman Executive Security eftersom Wolfen ganska ofta klipper mellan Wilsons mördarjakt och företagets övervakningsrum. Den exakta ansvarsfördelningen mellan dem och NYPD är högst oklar, detsamma gäller villkoren för Wilsons tjänstledighet och hur han kallas tillbaka av Warren. Eller varför inte vilken funktion Diane Venoras psykolog Rebecca Neff egentligen ska fylla? De här olika temana löper hela tiden i olika spår och lyckas aldrig riktigt mötas, vilket gör att Wolfen aldrig heller blir riktigt helgjuten.

Däremot tycker jag att den hamnat i oförtjänt mycket skugga från sina årsfränder, särskilt The Howling. Det är förstås två filmer som valt väldigt olika vägar för sitt berättande men spontant upplever jag faktiskt Wolfen som den mer innovativa av de två.