Piranha (1978)

alt. titel: Piraya

Jag som alltid trott att campare var redliga personer som respekterade andras egendom. Men så icke Barbara och Kent. När de stöter på ett stängsel långt ute i Texas ödemark är den första tanken att de bara måste se vad som finns på andra sidan, skyltar som proklamerar ”No Trespassing” be damned! När de väl tagit sig in på området kommer de dessutom fram till att det är en jätte-jätte-jättebra idé att näcka i bassängerna som av någon anledning fortfarande är fyllda med vatten. Oroliga tankar på att detta vatten skulle kunna vara allt från ofiltrerat avlopp till kylvatten från ett underjordiskt kärnkraftverk ligger inte för de unga tu. Så går det som det går också…

I ungdomarnas spår kommer den extremt framfusiga utredaren Maggie också till Texas. Hon bufflar sig in hos inte särskilt gästfrie (och lätt alkade) Paul som inte har något annat val än att ta med henne till den militära testanläggning där våra tidigare inkräktare mötte sitt öde. Där passar Maggie och Paul raskt på att tömma bassängerna varvid de blir attackerade av en synnerligen förvirrad man som mumlar något om ”Razor Teeth” och alldeles för sent försöker få dem att inte dumpa ett livsfarligt innehåll rakt ut i den hittills oförorenade floden.

Och vad ligger nedströms om inte kanoter med fiskande fäder och söner, ett helt läger fullt med badande barn (inklusive Pauls orimligt blondlockiga dotter Suzie) och en helt nyöppnad vattenpark vars ägare minsann inte har några som helst planer på att lägga sordin på stämningen genom att stänga?

Manusförfattaren John Sayles och regissören Joe Dante hymlar inte det minsta med varifrån de fått inspirationen till Piranha – i det första mötet med Maggie står hon och spelar ett arkadspel vid namn Shark JAWS (konstruktörerna lyckades aldrig få licensen till det rätta namnet från Universal).

Och i den stilen fortsätter det, det hela är lättsamt och faktiskt riktigt underhållande. Det gör ingenting att man ganska snart inser varför Paul (som bor precis vid floden) inte har någon liten smidig glasfiberjolle utan en med rep ihopbunden flotte. Istället får man sig ett gott skratt när de små vasstandade gynnarna går loss på repen och det hela förvandlas till en finaltävling i Robinson när stock efter stock lossnar.

Just när de uppenbarligen extremt smarta eller extremt korkade och/eller hungriga (take your pick) firrarna attackerar nämnda flotte blir det också extra tydligt att effekterna till stor del bygger på fiskklubbor – gummipirayor på en pinne. Däremot funkar den effekten riktigt bra när man får närbilder på flaxande armar och viftande tår som i allt mer rödfärgade vatten blir fisksnax. De åtföljs dessutom av ett slags svirrande ljud som är rätt obehagligt i all sin enkelhet.

Lite birollsgodis finns naturligtvis också. Roger Cormans gotoguy Dick Miller är vattenparksägare med sedvanligt läderansikte, men min favorit var ändå Body Snatchers-Kevin McCarthy som försvarar tveksamma genetiska experiment (genetik på den gamla goda tiden: mutationer framkallade medelst strålning och selektiv avel, det är nästan så man blir lite tårögd) med det vattentäta argumentet ”I’m a scientist!”