Piranha (1978)

alt. titel: Piraya

Jag som alltid trott att campare var redliga personer som respekterade andras egendom. Men så icke Barbara och Kent. När de stöter på ett stängsel långt ute i Texas ödemark är den första tanken att de bara måste se vad som finns på andra sidan, skyltar som proklamerar ”No Trespassing” be damned! När de väl tagit sig in på området kommer de dessutom fram till att det är en jätte-jätte-jättebra idé att näcka i bassängerna som av någon anledning fortfarande är fyllda med vatten. Oroliga tankar på att detta vatten skulle kunna vara allt från ofiltrerat avlopp till kylvatten från ett underjordiskt kärnkraftverk ligger inte för de unga tu. Så går det som det går också…

I ungdomarnas spår kommer den extremt framfusiga utredaren Maggie också till Texas. Hon bufflar sig in hos inte särskilt gästfrie (och lätt alkade) Paul som inte har något annat val än att ta med henne till den militära testanläggning där våra tidigare inkräktare mötte sitt öde. Där passar Maggie och Paul raskt på att tömma bassängerna varvid de blir attackerade av en synnerligen förvirrad man som mumlar något om ”Razor Teeth” och alldeles för sent försöker få dem att inte dumpa ett livsfarligt innehåll rakt ut i den hittills oförorenade floden.

Och vad ligger nedströms om inte kanoter med fiskande fäder och söner, ett helt läger fullt med badande barn (inklusive Pauls orimligt blondlockiga dotter Suzie) och en helt nyöppnad vattenpark vars ägare minsann inte har några som helst planer på att lägga sordin på stämningen genom att stänga?

Manusförfattaren John Sayles och regissören Joe Dante hymlar inte det minsta med varifrån de fått inspirationen till Piranha – i det första mötet med Maggie står hon och spelar ett arkadspel vid namn Shark JAWS (konstruktörerna lyckades aldrig få licensen till det rätta namnet från Universal).

Och i den stilen fortsätter det, det hela är lättsamt och faktiskt riktigt underhållande. Det gör ingenting att man ganska snart inser varför Paul (som bor precis vid floden) inte har någon liten smidig glasfiberjolle utan en med rep ihopbunden flotte. Istället får man sig ett gott skratt när de små vasstandade gynnarna går loss på repen och det hela förvandlas till en finaltävling i Robinson när stock efter stock lossnar.

Just när de uppenbarligen extremt smarta eller extremt korkade och/eller hungriga (take your pick) firrarna attackerar nämnda flotte blir det också extra tydligt att effekterna till stor del bygger på fiskklubbor – gummipirayor på en pinne. Däremot funkar den effekten riktigt bra när man får närbilder på flaxande armar och viftande tår som i allt mer rödfärgade vatten blir fisksnax. De åtföljs dessutom av ett slags svirrande ljud som är rätt obehagligt i all sin enkelhet.

Lite birollsgodis finns naturligtvis också. Roger Cormans gotoguy Dick Miller är vattenparksägare med sedvanligt läderansikte, men min favorit var ändå Body Snatchers-Kevin McCarthy som försvarar tveksamma genetiska experiment (genetik på den gamla goda tiden: mutationer framkallade medelst strålning och selektiv avel, det är nästan så man blir lite tårögd) med det vattentäta argumentet ”I’m a scientist!”

Annons

11 reaktioner till “Piranha (1978)”

  1. @Henke: App, app, app, det var Jojjenito-nivå på den ”vitsen” 😉

    @Steffo: Han har mycket på sitt samvete, den mannen.

  2. Du verkar ha reagerat på den här filmen på ungefär samma sätt som mig, haha. Jag tycker att den är mysig, trevlig, underhållande och harmlös med några fnissroliga scener som är töntroliga på ett sätt så jag undrar om inte filmskaparna ville just precis det. 🙂

    Jag minns också att jag satt och garvade åt den där lockiga dottern på kollo och att jag var imponerad över specialeffekterna i vattenmiljöerna faktiskt, då imitationen av pirayor efterliknade verkligheten ganska bra, trots simpliciteten i hur effekterna gjordes. Definitivt bättre än CGI. 🙂

    Effekterna med den där gående fisken var dock fruktansvärd och underhållande flamsig, men den satte tonen för hur jag skulle må av att se den här filmen, haha!

  3. Vad jag fastnade på din första mening. Campare. Jag fattade inte. Läste campAre (som på typ italienska) femtio gånger innan poletten trillade ner.
    Charmig liten film 🙂

  4. Var inte så längesedan jag såg om den. Misstaget jag gjorde då var att ta filmen på för stort allvar. Jag har nämnligen sett den här på bio när den kom och DÅ var den ruggigt spännande. Det var med dessa minnen som jag gonade ned mig i tv-soffan och blev djupt besviken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: