Toksöta alligatorungen Ramon blir nedspolad i toaletten. Tolv år senare (hans överlevnadsodds hade nog inte ens varit i närheten lika goda i terrariet) är Ramon både stor och stark men däremot inte särdeles intresserad av att lukta på några blommor (i den mån det finns sådana i kloakerna). Istället går han på jakt efter stadigare föda än de hundar fullproppade med experimentella tillväxthormoner (känd bieffekt: omättlig aptit) som han fått nöja sig med hittills.

Ramon hinner dock inte tugga i sig särskilt många personer innan polisen är honom på spåren. Framförallt är det David Madison som leder jakten eftersom Ramon lyckades bekräfta hans olycksaliga partnertrend genom att mumsa på rookien Jim Kelly. Med sig får David herpetologen Marisa Kendall som ska visa sig ha en betydligt mer personlig relation till Ramon än någon av dem kunnat ana.

Alligator inleds tungt – i en halvsunkig alligatortemapark blir en av ”skötarna” sönderbiten inför en chockad publik medan conferenciern i ett försök att lätta upp stämningen glatt förkunnar att ”Sometimes gators win”. Ramon fortsätter sedan att skörda offer till både höger och vänster, inklusive barn vilket känns lite ovanligt, men oftast är det naturligtvis bara de som Förtjänar det som får gå hädan i Ramons käftar.

Särskilt läskig är inte Alligator och det hade man väl heller inte förväntat sig. Effekterna består antingen av ett par extremstelopererade alligatorkäftar vilka liksom glider fram på hjul snarare än att simma eller en riktig alligator som får husera i vad som helt uppenbart är nedskalade modeller. Men konsekvensen kan knappast bli så mycket annat när filmen ska vara lite av en parodi (men samtidigt också i viss mån ett omtag naturligtvis) på Jaws och de som står bakom den gick i skola hos den oförliknelige Roger Corman.

Regissör Lewis Teague fick starta med Death Race 2000 och manusförfattare John Sayles med Pirahna. Framförallt John Sayles var lite av en överraskning i de här sammanhangen (jag såg Alligator före Piranha) för min del eftersom jag mest kände honom från hans egna filmer (City of Hope, Passion Fish och Lone Star) men lite efterforskningar visar att han hela tiden finansierat sina egna projekt med originalmanus eller omskrivningar till The Howling, Apollo 13 och Mimic.

Även skådespelarensemblen bjuder på flera överraskningar. Coola Robert Forster ser jätteung ut även om han är nästan 40, ännu coolare Michael V. Gazzo låter som Harvey Fierstein (särskilt eftersom båda, Fierstein i ID4 förstås, får chans att skrika ”David!” med sin krossatglasröst) och Gazzos Actors Studio-elev Henry Silva är återigen skurk, eller åtminstone rejält otrevlig.

Ytterligare surpriser, och trevliga sådana, stöter man på i Sayles manus. Naturligtvis är det polisen Madison som gör allt grovjobbet men han får ändå bli hyfsat uppbackad av Robin Rikers herpetolog utan att hon måste klappas på vare sig rumpa eller huvud. Istället används storviltjägaren överste Brocks (Silva) nedlåtande attityd mot henne som ett bevis för hans allmänna svinighet, tillika tydliga uppmärkning som mottagare av rättvisa Ramon-style. Men förta oss ska vi inte, något Bechdeltest är det förstås ingen större idé att försöka sig på.

Kan man tänka sig att slumma med mer nutida karaktärer som Crocosaurus, Supergator och Dinocroc (oh, just you wait…) bör man definitivt se till att höja standarden en smula i en svängom med Ramon också.