I det karibiska semesterparadiset Club Elysium jobbar Anne som föreståndare. Det är bland annat hennes jobb att sköta de populära dykturerna och det skulle väl vara helt ok om det inte vore för obstinata turister som tror att de kan allt.

Under en vrakdykning är de en av dessa som trots tydliga förbud bestämmer sig för att han dykpartnerlös ska ta sig en titt inne i det rostiga vraket. Vad han inte räknat med är att båten redan är upptagen av hungriga små jäklar som inte har lust att dela med sig av sitt territorium.

Anne, lätt chockad från sammanstötningen av turistens rengnagda lik, är icke desto mindre fast besluten att gå till botten med mysteriet. För ett mysterium är det: hon har läst marinbiologi (och uppenbarligen också en försvarlig mängd rättspatologi) och kan svära på att turisten varken blivit uppäten av hajar, barracudor eller muränor. Till sin hjälp får hon blusskjort- och blåjeansförsedde Tyler som tidigare arbetat med ett hemligt militärt experiment…

Piranha II är på god väg att gå till historien enbart på meriten att den är James Camerons regidebut och till och med den äran tycks vara rätt tveksam. Medan den första Piranha ändå lyckades få till ett lagomt humoristiskt manus och i vissa fall helt ok effekter (jag gillar fortfarande ljudet som signalerar ”feeding frenzy!”) är denna uppföljare inte bra på någon fläck.

Redan inledningsvis görs det klart att man i nummer två har bestämt sig för att köra sex-spåret betydligt tuffare än de i jämförelse oskyldiga nakna bröst vi fick en glimt av i ettan. Vi har det obligatoriska Paret som i gummibåten hörs diskutera om de ska göra ”det”. Psych! ”Det” är naturligtvis en nattlig (men ändå oväntat ljusstark) vrakdykning. Väl inne i vraket tar dock den kvinnliga dykaren för sig ordentligt, men innan det hinner bli alltför avancerat (fast då är vi å andra sidan i princip redan inne och tassar på porrfilmsterritorium, minus jämna solbrännekanter) hörs det karakteristiska svirrande pirayaljudet.

Denna inledning följs upp av en ung man som lekbrottas med en till synes naken kvinna i en säng. Han är en väldig ung toy boy… Ohhh, han är hennes son – uncomfortable! Denna unga man mönstrar på som besättning på en båt som innehåller ägarens synnerligen välutvecklade dotter. På en annan båt har vi två kvinnor som är väldigt förtjusta i nakenbad. Hell, de är förtjusta i att vara nakna, period.

På Club Elysium har vi dessutom den åldriga (och därför komiska) Mrs. Wilson som å det grövsta sextrakasserar hotellets livräddare, men eftersom kvinnor inte kan sextrakassera män tycker han bara att det är rätt underhållande när hon hugger tag i hans shorts. Överhuvudtaget kan det väl konstateras att den kostymansvarige för Piranha II var helt inne på att minimala shorts, helst denimvarianter, ännu mer minimala linnen och BH:ar så minimala att de faktiskt är ickeexisterande var det coolaste som fanns. Klädbudgetens storlek torde ha varit i paritet med plaggen.

Förutom att innehålla styltig dialog och alla dessa mer eller mindre dåliga ursäkter för att visa lite naken hud är manuset inte mycket att hurra för. Ibland känns det som om man har missat ett par sidor med scener (My piranha ate my homework?) och det börjar ärligt talat kännas lite uråldrigt med en whistle blower som ingen tror på samtidigt som de med makt (här i form av hotelldirektören) gör sitt bästa för att se till att badvattnet mest liknar ett rikt utrustat smörgåsbord. Och då ska vi komma ihåg att vi fortfarande bara har kommit till 80-talet i det här Halloween-temat. Voj, voj, voj…

Men samtidigt som jag ställer mig lite frågande till om flygande pirayor som kan andas lika bra i luften som under vatten verkligen är ”the ultimate killer organism” (Myggor med ebola? Flugor med tassarna doppade i ehec?) går det inte att komma ifrån att man drar lite på mun när de febrilt flaxande firrarna kastar sig ur havet för att utkräva hämnd på de turister som bara sekunder innan skanderat ”We want fish!”. Jag kan också sträcka mig till att instämma i uttalandet att detta möjligen kan vara världens bästa flygande piraya-film, men bara under förutsättningen att den är världens enda flygande piraya-film. Och så får vi förstås inte glömma reggae-bandets närmast övernaturligt snitsiga gröna polyesterkostymer med paljettdekorationer.

Annonser