Tourist Trap (1979)

alt. titel: Dödens mannekänger

(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.

Huruvida Eileen, Woody, Becky, Jerry och Molly är på en regelrätt semester eller en kortare helgutflykt förtäljer inte historien som är Tourist Trap. Men hur det nu är har de bestämt sig för att resa längs med mindre vägar istället för motovägen och då går det som det går.

Woodys skraltiga bil får punka och han kommer aldrig tillbaka från uppdraget att pumpa lite välbehövlig luft i reservdäcket. De tre tjejerna och Jerry tar upp sökandet efter Woody och ett nypåfyllt reservdäck när de åker förbi ”Slausen’s Lost Oasis”. Synd att gänget tycks så förhäxade av skyltarna som utlovar museer och sevärdheter att de missar just den som proklamerar ”Road closed to public”. Och då är den ändå utrustad med en hukande gam.

Till en början tycks oas-löftet uppfyllas med råge. Medan Jerry meckar med bilproblem nummer två hittar tjejerna ett litet vattenfall. De etablerar raskt sina olika roller eftersom Molly (klädd i en höghalsad och långärmad Lilla huset på prärien-klänning) påpekar att de ju knappast kan passa på att bada eftersom de inte har några badkläder med sig. Eileen (i linne och shorts) och Becky (i tubetop och shorts) har givetvis inget emot lite nakenbad.

Men paradiset innehåller en ovälkommen gäst som egentligen inte alls är någon gäst eftersom han är Mr. Slausen och äger hela stället. Han erbjuder sig att hjälpa ungdomarna med bilen om de bara kan vänta en stund vid hans vaxmuseum. På inga villkors vis får de gå ut, inte ens för att ta sig till det närliggande bostadshuset där ”Davey” bor. Behöver jag säga att telefonen är trasig?

Eileen skulle inte vara en collegestudent i en skräckfilm om hon inte tolkar denna uppmaning som en direkt order att inte bara gå till huset utan också klampa rakt in genom ytterdörren. Hon hör ju ändå röster och den var ju ändå inte låst… Kommer Eileen månne att få ångra sitt agerande? Kommer hon till och med månne snart att ingå i ”Daveys” docksamling?

Tourist Trap skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från högvis med andra skräckfilmer som bygger på konceptet ungdomar-på-vift-på-amerikanska-landsbygden. Möjligen är den lite tråkigare. Helt klart är den mindre blodig. Vi hade nog hoppats på något rejält att bita i eftersom filmen ingick i boxen ”Studio S och videovåldet”. Japp, detta är alltså en av filmerna som orsakade den famösa Videovåldsdebatten i slutet av december 1980 och som vanligt när man ser den typen av filmer (särskilt så här 35 år senare) undrar man vad uppståndelsen egentligen handlade om.

Tourist Trap är nämligen oväntat icke-våldsam och oblodig. Tyvärr, ska man kanske säga eftersom det innebär att filmen istället för blood ’n guts tenderar att fokusera på ungdomarnas försök att undkomma dockmakaren. För att raskt bli infångade igen.

Historien känns inte särskilt genomarbetad och de ”överraskningar” som väntar runt hörnen kan den någorlunda vane skräckfilmstittaren se på mils avstånd, iklädda sådana där små orangelysande jaktkepsar. Ett visst humoristiskt potential finns förvisso i tjejernas ständiga försäkran om hur ”life-like” alla dockorna är när de ser ut som vilken rapplig skyltdocka som helst i ett utförsäljningsfönster.

Ingen särskild stämning finns här heller, även om det ibland kan glimta till med dockhuvuden och Pino Donaggios musik (komponerad efter Piranha men innan Dressed to Kill). Själv känner jag mig också lite nöjd eftersom jag tyckte att jag fick mina Texas Chainsaw Massacre-vibbar (försök till surrealistisk stämning, landsbygd och en maskklädd man) bekräftade av det faktum att filmerna delar på art directorn Robert Burns.

Så vad lära vi av detta? Att det är en tryggare semester att titta på Tourist Trap än att befinna sig vid densamma. Fast kanske inte lika roligt.