You are currently browsing the tag archive for the ‘Blood and Black Lace’ tag.

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Louise och Sylvie har sån jäkla röta! Här har de hookat upp med två läckra killar som kan köra ut dem till kusten i en fräck, illgul sportbil. Längs med stranden hittar de först en övergiven nattklubb med en dansscen (”Come, Roberto, we do the shake!”) och sedan vill Louise bada. Men med tanke på att det antagligen är lika svinkallt både i luften och vattnet som det ser ut att vara, är Roberto, Sylvie och Luca mer intresserade av att bryta sig in i huset som ligger intill.

Så medan Louise sliter av sig paltorna för att näcka (förstås) hittar de andra tre både sprit, en fungerande öppen spis och ett ännu mer ändamålsenligt sovrum i huset. Roberto får hålla till godo med att sitta framför brasan (Luca: ”You said you’d take the kraut girl!”) medan Sylvie och Luca tar för sig av sovgemakets bekvämligheter. Men någon har hållit koll på dem alla fyra… Så när Louise skräckslagen kastar sig iväg för att berätta om vattenliket som försökte peta på henne slår den okände mördaren till. Och det ordentligt.

Sedär, en sekvens i Bay of Blood vars basala innehåll nio år senare (från och med Sean S. Cunninghams Friday the 13th) skulle komma att rulla mer eller mindre på repeat i otaliga filmer. Med mindre variationer, främst vad gäller uppfinningsrika mordmetoder för tonåringar.

Så som en liten dyning inför 80-talets slasher-våg känns Bay of Blood helt följdriktig. För mig, som gillat regissören Mario Bava i och med filmer som I Vampiri, Black Sunday, Black Sabbath och Blood and Black Lace, kommer dagens film lite mer som en chock. Tydligen ska Bava ha haft en del skulder och var därför tvungen att göra Bay of Blood med minimal budget. Utseendet är därför i någon mening billigt och lite slarvigt. Utan Blood and Black Lace högpolerade finish känns även morden råare och grisigare, trots att de var nog så bestialiska i den tidigare giallon.

Men när jag väl hämtat mig en smula och kan börja fokusera på något annat än alla döda kroppar som ligger och skräpar längs med stranden går det ändå att se att Bay of Blood är skapad av någon som vet vad han gör rent visuellt. Bava bjussar på en hel del fina solnedgångar, trevliga inramningar, sin vanliga färgmani (om än en smula urblekt) samt påhittiga och snygga klipp. Dessutom känns det som om han helt plötsligt upptäckt att det är jävligt coolt att zooma sig in i fördärvet, en tendens jag inte uppfattat i hans tidigare filmer.

Det förekommer alltså en hel del dödsfall i Bay of Blood (13 stycken närmare bestämt) men förutom sekvensen med de fyra ungdomarna påminner själva händelseutvecklingen mer om en extremt kallhamrad Agatha Christie än en renodlad slasher. Det finns ett mysterium som ska få sin lösning och den lösningen är prosaisk.

Enligt en av manusförfattarna (ännu en regel att påminna sig om: ”Ju fler manusförfattare, desto sämre film”), Dardano Sacchetti, kan man se filmens grundläggande motiv som en slags kommentar till hela ’68-rörelsen. De yngre generationerna avpolletterar utan misskund de äldre av girighet och kommersialism. Eller varför inte som en kul lek, utan att ens vara medveten om vad man egentligen gör (främst i perspektivet av ett av filmhistoriens mest abrupta och stabbiga wtf-slut)? Det visar sig nämligen att filmens första offer ville bevara den natursköna bukten medan pengahungriga ungdomar hellre såg hotellkomplex framför sig. Filmen gör också ett halvlamt försök att lyfta motsättningen mellan att döda för att sätta mat på bordet (genom att bita levande bläckfiskar i huvudet – hardcore!) och för nöjes skull (entomologen som spetsar skalbaggar på löpande band).

Det finns bättre filmer än Bay of Blood, oavsett i vilken genre man än skulle vilja placera den. I nuläget känner jag mig ganska nöjd med två tittar och har inte samma omtittningssug som för andra italienska proto-slashers exempelvis Blood and Black Lace eller Dario Argentos Bird… Men Bay of Bloods plats i slasher-filmens historia kan ingen ta ifrån den även om Bava var en smula före sin tid. Så pass mycket före att man nästan kan börja undra om han inte snarare leker med giallo-stereotypen som han också var med och skapade? Det vill säga att det i slutänden egentligen inte spelar så stor roll vem mördaren är, utan fokus ligger på att så grafiskt eller estetiskt som möjligt visa upp sex, rädsla och död. Den vackert melodiösa och smäktande musiken av Stelvio Cipriani får mig också att fundera på hur pass mycket Ruggero Deodato och Riz Ortolani tittade på Bay of Blood innan de körde igång med Cannibal Holocaust.

Final girl: Ingen. Istället har vi i likhet med Blood and Black Lace en final villain.

Historik/psykologi: På ett sätt oerhört enkelt, på ett sätt oerhört komplicerat. Men i botten ligger en ganska klassisk giallo-plot om ett värdefullt arv.

Vapen: Mest känd torde den grymt krokiga macheten vara, som en slags korsning mellan en machete och en skära. Men annars är det ganska uppfinningsrikt, allt från telefonsladdar till spjut och skjutvapen.

Killer-o-vision: Yes siree bob! I en scen får vi i ögonvrån till och med se spjutet som mördaren håller i. Men även utan just detta grepp ligger en hel del fokus i filmen på den övervakande och iakttagande blicken.

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Jag inser att jag sticker ut hakan en smula genom att ta mig an vad som torde vara en extremt genomforskad genre utan att anstränga mig överhövan för att ta del av någon av denna forskning. Men som jag resonerat under tidigare teman – jag vill hellre se filmerna än att läsa om dem och det är ytterst sällan jag hinner med bådeoch. Så jag hoppas att ni har överseende med att jag oftast bara utgår från tidigare nämnda podd (Evolution of Horror), Wikipedia och mina egna funderingar i inläggen.

Men särskilt mycket mer ambitiös behöver en bloggare ärligt talat inte vara för att i alla fall plocka upp genrens mest utmärkande kännetecken, regler, troper eller vad man nu väljer att kalla dem.

Så vilka är de då? Tja, vill man göra det enkelt för sig är det väl bara att lyssna på Jamie Kennedys Randy i meta-klassikern Scream:

  • You can never have sex.
  • You can never drink or do drugs.
  • Never, ever, ever under any circumstances say, ”I’ll be right back”.

Detta är dock kanske att göra det lite väl enkelt. De allra flesta talar hellre om en något större uppsättning troper:

  • En mindre grupp ungdomar blir i tur och ordning mördade av något slags monster.
  • Monstret kan ta många olika former, verkliga eller övernaturliga, men bör vara utrustat med någon form av skarpslipat och falliskt vapen.
  • Filmens huvudsakliga drama kommer från morden.
  • Morden ska innebära någon form av vedergällning eller straff.
  • Last man standing är en final girl. Hon är ren och jungfrulig och därmed i alla fall till synes säker från vedergällningen. I slutet av filmen har hon ofta tillskansat sig mördarens falliska vapen och därmed blivit maskuliniserad. Det torde vara värt att påpeka att begreppet i sig, ”final girl”, lanserades av Carol J. Clover i Men, Women, and Chainsaws från 1992.

Utifrån de här punkterna har jag i vanlig ordning försökt hitta några kategorier för att underlätta resonemangen kring temafilmerna. I år handlar det om huruvida det finns någon final girl, mördarens historiska eller psykologiska bevekelsegrunder, vilka vapen som används och huruvida det förekommer killer-o-vision (alltså mördar-PoV), ett vanligt visuellt grepp i sammanhanget. Or is it?! Only one way to find out…

De kloke läsaren förstår nog att jag med tanke på kategorierna härmed måste utfärda är stor, fet spoilervarning för i princip alla temats filmer. Jag har inte vinnlagt mig om att avslöja precis allt om alla filmerna, men skriver samtidigt om det som intresserar mig i dem och inte sällan hänger det ihop med upplösningen eller avslutande vändningar.

Så med det i åtanke, återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för hänga med ut och vada i slasher-träsket. Vem vet vad vi kommer att hitta för godbitar, alternativt ruttnande fisklik?

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de slashers (inklusive deras föregångare) som redan förekommit på bloggen och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm

Peeping Tom
Blood and Black Lace
Bird With the Crystal Plumage
Cat O’ Nine Tails
What Have You Done to Solange?
Black Christmas
Profondo Rosso
The Toolbox Murders
Tourist Trap
Dressed to Kill
The Boogey Man
The Burning
The New York Ripper
ANoES – hela serien i ett tema
Scream – hela serien i ett inlägg
I Know What You Did Last Summer & I Still Know What You Did Last Summer
The Toolbox Murders (2004)
Black Christmas (2006)

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace

Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg