I’ll sssssssee you around…

Och därmed är årets Halloween tillräckligt infirad för min del. Det här temat, Fjälliga fasor, har knappast inneburit några höjdpunkter på filmfirmamentet men det är ju heller inget man riktigt förväntar sig av djurskräckisar. Vid genomläsning av alla inlägg upptäcker jag att orden ”inte bra” förekommer i överflöd.

Till en början trodde jag att det här var den typen av filmer som kunde benämnas ”creature feature”, men har blivit tvungen att backa på det. En creature feature ska till att börja med inte förväxlas med serieteckningarna av Dave Follows som förekom i Sunday Times i över 15 år. Ej heller med programpunkten Creature Features som många amerikanska TV-stationer valt att visa allehanda skräckfilmer under i många år.

En filmisk, riktig, creature feature verkar dessutom vara så mycket mer än en ren djurskräckis. Här inryms exempelvis alla Universals klassiska filmer med ett tydligt monster alternativt mer eller mindre övernaturligt skräckelement om man så vill. Det vill säga, mycket av det som avhandlades i förra årets tema och som ofta har kopplingar minst hundra år bakåt i litteraturhistorien (Dracula, Frankenstein, osv).

Dessutom kan en creature feature omfamna de japanska Kaijufilmerna som började produceras efter andra världskriget: Godzilla, Gamera, Rodan, Mothra och allt vad de heter.

Tittar man dock på de filmerna som jag lyckats gräva fram till årets Halloween-tema kan man väl konstatera att förhållandevis få av dem hämtar sin skräckinjagande förmåga från det där gränsöverskridandet som var så vanligt förra året.

Egentligen är det bara The Alligator People och Sssssss som sysselsätter sig med den typen av frågor. Alla andra filmer handlar till skillnad från de två inte så mycket om gränsöverskridande sammanblandning, som regelrätta gränsbrott.

De innehåller ofta egentligen helt vanliga djur (dit räknas dock inte alla crocosaurusar, piranhacondor och dinocrocs, någon måtta får det vara) som bara blivit ovanligt stora eller ovanligt dödliga och som dessutom begår överträdelsen att attackera människor. Frågan är om skräckfaktorn blir större av att de alla är djur som redan från början är mer eller mindre dödliga för människan. Ett bra exempel i det fallet är Black Water, där det snarare handlar om en situation som blir dödlig. Krokodilen är egentligen bara en av många ingredienser i den livshotande soppan.

Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att många av filmerna också spelar på fruktan för det gränsöverskridande i och med att djuren inte bara har vassa tänder. De antyds också vara listigare än ”vanliga” specimen av sin art. Det spekuleras vilt i om de eventuellt besitter några mänskliga egenskaper som de egentligen inte ska ha och jag upplever att användandet av animal-o-vision ofta ska understryka det. Närvaron av ett medvetande, en planerande förmåga, som inte ska finnas där är helt enkelt oroväckande. Kan det vara så att vi inte ens längre i kraft av vårt intellekt är herrar på täppan? Trots detta perspektiv är det ingen av de filmerna som jag har sett som går på linjen ”naturens hämnd” trots att antagonisternas remarkabla egenskaper inte sällan är orsakade av föroreningar. Intressant att notera är dessutom skillnaden att medan de lite äldre filmerna ofta som sagt går på föroreningslinjen är de senare monstren betydligt oftare resultatet av ett medvetet (genetiskt) experiment från människans sida. Det tydligaste undantaget i det sammanhanget är troligen de bägge tidiga Piranha–filmerna.

Men även om den här typen av filmer genom The Asylum och Syfys försorger återigen har blivit ganska vanliga innebär det tyvärr inte att de har blivit bättre. Andelsmässigt undrar jag om inte mängden bra filmer till och med kan ha sjunkit, sett till den totala produktionen. Medan exempelvis veteraner som Alligator faktiskt var helt ok lyser den typen av kvalitet helt med sin frånvaro under större delen av det hittills gångna 2000-talet (Piranhaconda, jag tittar på dig). En snabb sammanräkning visar att det genomsnittliga betyget för de i temat ingående 27 filmerna ligger på under 1,5. Och då har jag inte ens gett exempelvis Humanoids From the Deep de minst fem minuspoäng som filmen egentligen gjorde sig förtjänt av.

Men inte ska jag gnälla allt för mycket. Trots allt är det ju rätt kul att ta sig igenom och jämföra en massa filmer på det här sättet och jag tycker att de fjälliga underverken mangrant har ställt upp på de förväntningar jag hade. Hint: de var inte särskilt stora. Så det är bara för mig och mina kumpaner att tacka för oss, kul att ha er med. Vi ses kanske igen till sommarens bad? Eller åtminstone till nästa Halloween?