Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega
Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
alt. titel: Absurd, Antropophagus 2, Horrible, The Grim Reaper 2, Monster Hunter, Zombie 6: Monster Hunter
Jag är antagligen knäpp, men när jag nu hade chans att också se Joe D’Amatos andra video nasty-film Absurd kunde jag inte låta den slippa förbi.
alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island
Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).
alt. titel: Dödens mannekänger
(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.
alt. titel: A Serbian Film
På förekommen anledning från Jojjenitos Filmspanarutmaningsfilm som var Cannibal Holocaust. I kommentarsfältet uppstod en diskussion om den filmen kontra A Serbian Film.
***
För det stora flertalet är troligen inte Serbien det första filmland man kommer att tänka på. Namnet Emir Kusturica är kanske mer välbekant, frågan är dock hur många som vet att regissören är just serb. Men från och med 2010 kommer Serbien sannolikt för en lång tid att bli förknippad med en enda film, ungefär som Kazakstan blivit liktydigt med Borat.
Herr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.
Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.
alt. titel: Huset vid kyrkogården, The House by the Cemetery
Nå, ingen ska anklaga Lucio Fulci för falsk marknadsföring. The House by the Cemetery börjar nämligen helt följdriktigt med ett stort och tjusigt hus som ligger vid…en kyrkogård – kan man tänka sig! I bakgrunden hörs för säkerhets skull lite vargyl också. Hur många vargar som finns i New England kan kanske diskuteras, men vad som är viktigare just nu är att det övergivna huset uppenbarligen används av de lokala ungdomarna som hångelställe.
Tja, baserat på titeln torde det väl inte utgöra någon större överraskning vad filmen handlar om — en mördare smyger omkring i ett lägenhetskomplex och använder borr, spikpistol, skruvmejsel och hammare på inte särskilt innovativa sätt. Själva skräckelementet ligger snarare i det faktum att han smyger omkring och tar sig in i alla lägenheter utan några större problem, än i det blodiga och våldsamma öde som möter hans offer. Att alla offren är ensamstående kvinnor som straffas för sitt syndiga ensamleverne (vad gör de i badet egentligen?!) görs också ganska uppenbart.
Rörliga bilder och tryckta ord 