1992 års tio bästa filmer

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.

ALIMo:1992-1993

1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad.

The Big Chill (1983)

alt. titel: Människor emellan

För att fortsätta på återträffstemat…

***

Till tonerna av ”I Heard It Through the Grapevine” ser vi hur fem personer reser mot samma destination. Vad är det de har hört? I det gamla kompisgänget från University of Michigan har den kanske mest briljante av dem, Alex, tagit livet av sig och nu samlas de för första gången på många år för hans begravning. I Sarah och Harolds stora hus försöker de klura ut varför Alex var så olycklig och vad hans livsval egentligen säger om deras egna.

Oväntat nog blev The Big Chill framförallt en musikfilm för mig. Soundtracket var en mycket trevlig blandning av klassiska Motownhits som ”My Girl” och ”A Natural Woman” och understryker finurligt och mer eller mindre övertydligt med låttexterna vad som pågår i det gamla kompisgänget (inte minst hur mycket ”benefits” som ska följa med kompisskapet).

The Lost Symbol (2009)

Det känns som om Dan Brown i The Lost Symbol har fått slåss med en mycket motsträvig Robert Langdon. Langdon, som sannolikt var rätt nöjd över att kunna ägna sig åt sitt akademiska värv, måste istället ännu en gång jaga mellan diaboliska skurkar, fiffiga problemlösningar och ond, bråd död. Det vilar en air av utmattning och, ska vi vara helt ärliga, uttunning över både protagonisten och handlingen i stort. Brown har återigen litat till otaliga cliffhangers i form av synnerligen korta kapitel men den här gången sviker konceptet, det känns mer som om han har matat in ett antal parametrar i ett datorprogram som sedan spottat ur sig ännu en kassako enligt standardmallen.