alt. titel: Människor emellan

För att fortsätta på återträffstemat

***

Till tonerna av ”I Heard It Through the Grapevine” ser vi hur fem personer reser mot samma destination. Vad är det de har hört? I det gamla kompisgänget från University of Michigan har den kanske mest briljante av dem, Alex, tagit livet av sig och nu samlas de för första gången på många år för hans begravning. I Sarah och Harolds stora hus försöker de klura ut varför Alex var så olycklig och vad hans livsval egentligen säger om deras egna.

Oväntat nog blev The Big Chill framförallt en musikfilm för mig. Soundtracket var en mycket trevlig blandning av klassiska Motownhits som ”My Girl” och ”A Natural Woman” och understryker finurligt och mer eller mindre övertydligt med låttexterna vad som pågår i det gamla kompisgänget (inte minst hur mycket ”benefits” som ska följa med kompisskapet).

Och vilket kompisgäng… Här samlas skådisar som, till skillnad från exempelvis casten i Breakfast Club, nästan alla gick vidare till ännu bigger ’n better things: Kevin Kline, Glenn Close, Jeff Goldblum, William Hurt och Tom Berenger (som i sin mustasch är skrämmande lik Tom Selleck och Burt Reynolds kärleksbarn). Filmen är också känd för att man i början ser delar av Kevin Costners kropp bli begravningsklädda eftersom han spelade Alex i scener som i slutänden hamnade på klipprumsgolvet.

Det alla tycks brottas med (i större eller mindre utsträckning) är var engagemanget och radikalismen från de glada studentdagarna har tagit vägen. Framförallt Klines Harold som har ett expanderande skoföretag och Berengers populäre TV-skådespelare Sam tycks känna särskilt stor skuld över sin framgång samtidigt som de betonar att de minsann gjort sig förtjänta av den och faktiskt inte skulle behöva känna skuld.

Tja, jag vet inte jag… Välspelat (inte minst av Kline på begravningen), rapp dialog och skön musik. Men trots detta och trots att den här faktiskt var först med konceptet kan jag inte låta bli att tycka att brittiska Peter’s Friends gör det så mycket bättre nästan exakt 10 år senare. 90-talsfilmen får till bättre karaktärer (jag blir exempelvis aldrig riktigt klok på Hurts Vietnamveteran Nick), bättre dynamik mellan dem, bättre förlösning och avslut och den är definitivt roligare (och nu blev jag jättesugen att se den igen för femtielfte gången).

Annonser