Det känns som om Dan Brown i The Lost Symbol har fått slåss med en mycket motsträvig Robert Langdon. Langdon, som sannolikt var rätt nöjd över att kunna ägna sig åt sitt akademiska värv, måste istället ännu en gång jaga mellan diaboliska skurkar, fiffiga problemlösningar och ond, bråd död. Det vilar en air av utmattning och, ska vi vara helt ärliga, uttunning över både protagonisten och handlingen i stort. Brown har återigen litat till otaliga cliffhangers i form av synnerligen korta kapitel men den här gången sviker konceptet, det känns mer som om han har matat in ett antal parametrar i ett datorprogram som sedan spottat ur sig ännu en kassako enligt standardmallen.

Egentligen får jag väl skylla mig själv men det ska villigt erkännas att jag faktiskt blev besviken. Jag har ändå blivit adekvat underhållen av både Angels & Demons och The Da Vinci Code och hade väl förväntat mig något liknande. The Lost Symbol går dock ganska snart vilse i andlighet och symboler, känns ofokuserad och rörig för att under de sista 20 sidorna fullkomligt drunkna i ett moras av kvalificerad kvasi-religiös smörja. Vilken väl i och för sig kan ses som en bedrift i sig.

Med tanke på var handlingen tilldrar sig och de religiösa övertonerna skulle man kunna tro att Dan Brown startat en bana som propagandaskrivare och man i sin hand håller en extremt tjock pamflett för konservativa kristna högeramerikaner. Brown försöker nämligen göra för Washington D.C vad han gjorde för Vatikanen, Paris och London.

Problemet med denna mission är tudelat: dels blir de beskrivningar av byggnader, skulpturer och symbolik, som i de två tidigare böckerna ganska skickligt vävdes in som en naturlig del i handlingen, här enbart ett torrt och ganska oengagerat föreläsande. Det är nästan direkta brott i texten när Brown plockar fram sina anteckningar med nyttigheter som han samlat på sig under årens lopp. Dels blir det lätt absurt att försöka jämställa mångtusenåriga städer med ett ställe som byggdes upp från grunden för lite drygt 200 år sedan. Visst, Washington D.C. har säkert en sjujäkla massa symbolik inbyggt i sig, men det är ju inlånad symbolik från städer och länder där den växt fram betydligt mer organiskt.

Osvikligt kommer jag att tänka på filmen Peter’s Friends. Amerikanskan på besök i ett anrikt brittiskt slott fäller, apropås den förmodade smaklösheten inom amerikansk byggnadskonst, kanske en av världens bästa one-liners. ”It was just like this, only brand new”.

Jag skulle kunna skriva betydligt mer om Browns hantering av frimureriet, förment hemliga sällskap och religionsöverbyggnad men nöjer mig med att påkalla en tyst sekund för en författare som till slut hemfallit åt att dra till med sådana trötta och fullständigt osanna klichéer som ”Ja, och på medeltiden trodde ju alla att jorden var platt”…

Annonser