You are currently browsing the tag archive for the ‘Kevin Kline’ tag.

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

Med tanke på nattens event, en film som blev nominerad för bästa manliga biroll, bästa score och bästa låt när det begav sig vid den 60:e Oscarsgalan. Och så regisserad av den nyligen bortgångne Attenborough, förstås.

***

Cry FreedomMissnöjet och oron jäser i apartheidens Sydafrika. Arbetet med att skapa ett mer jämlikt samhälle går alldeles för långsamt för vissa krafter. Vita liberala, bland dem tidningsredaktören Donald Wood, ser med olust på vad de bedömer vara en farlig väg som innehåller lika mycket rasism och hat som den härskande klassen dittills uppvisat.

Läs hela inlägget här »

För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ringaren i Notre Dame

The Hunchback of Notre Dame 1996Alla som inte spenderat de senaste fyrtio åren i en formidabelt filmtät garderob torde vara bekanta med det faktum att Disney varje år släpper en ny ”klassiker”. De rent filosofiska implikationerna av hur en film kan vara en ”klassiker” i i princip samma sekund som den påbörjats kan vi diskutera en annan gång.

Läs hela inlägget här »

The Hunchback of Notre DameAmerikaner är för charmiga. Här har man ett av världslitteraturens mest välkända verk, vilket tilldrar sig i Frankrikes huvudstad på 1400-talet. Hur väljer en amerikansk filmadaption att inleda? Givetvis med textskylten: ”Ten years before Columbus discovered America…”

I denna stumfilmsversion blir vi direkt introducerade till Lon Chaney Sr.’s Quasimodo som hatiskt stirrar ned på de oåtkomliga folkmassorna, föraktfullt spottar på dem och svingar sig utmed Notre Dames torn. Han vågar sig bara ut från katedralen om natten och då oftast i sällskap med sin herre och mästare Jehan Frollo, bror till den helgonlike ärkediakonen Claude.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Människor emellan

För att fortsätta på återträffstemat

***

Till tonerna av ”I Heard It Through the Grapevine” ser vi hur fem personer reser mot samma destination. Vad är det de har hört? I det gamla kompisgänget från University of Michigan har den kanske mest briljante av dem, Alex, tagit livet av sig och nu samlas de för första gången på många år för hans begravning. I Sarah och Harolds stora hus försöker de klura ut varför Alex var så olycklig och vad hans livsval egentligen säger om deras egna.

Oväntat nog blev The Big Chill framförallt en musikfilm för mig. Soundtracket var en mycket trevlig blandning av klassiska Motownhits som ”My Girl” och ”A Natural Woman” och understryker finurligt och mer eller mindre övertydligt med låttexterna vad som pågår i det gamla kompisgänget (inte minst hur mycket ”benefits” som ska följa med kompisskapet).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg