1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad.
Återigen går det bra för Kenneth Branagh när han rör sig bort från Shakespeare och Peter’s Friends är enligt min mening en bättre version av The Big Chill. Hela ensemblen utstrålar bekvämlighet med varandra och scenen där Imelda Staunton sjunger ”The Way You Look Tonight” ackompanjerad av Hugh Laurie kan jag se hur många gånger som helst. I samma nostalgifack hamnar också Baz Luhrmanns Strictly Ballroom där Doris Days ”Perhaps, perhaps, perhaps” leverar filmens bästa scen.
Filmfestivaler kan bjuda på många överraskningar, både trevliga och otrevliga. Tack vare den i Umeå blir jag medveten om en Nya Zeeländsk filmmakare vid namn Peter Jackson via over the top zombie-rullen Braindead. Jackson hämtar en hel del influenser från Sam Raimi som i sin tur kommer med den extremt underhållande fortsättningen på Ashes äventyr i en annan dimension i Army of Darkness. Min bror är så sugen på att se filmen att han klämmer sig igenom den på en usel VHS-upptagning som är konstant lila-färgad.
En annan kommande favorit, Roland Emmerich, som inte tvekar inför gester modell jättejättestooooora regisserar Universal Soldier där coolaste Jean-Claude får sparka svensk stjärt. Men Dolphs vietnamveteran är i läskighetsavseende en lätt match för den moderna myten Candyman. Via antingen Filmstudion eller Filmfestivalen stiftar jag bekantskap med herrar Woo och Chow och deras sista film tillsammans, Lat sau san taam (Hard Boiled), innan John Woo som förste man tar sig över till Hollywood. Tyvärr tycks han ha lämnat kvar den där riktiga spetstalangen i Hong Kong.
Uj, det här året var det ohyggligt svårt att kora en vinnare men släng Aaron Sorkins första filmmanus till veteraner som Jack Nicholson och resultatet ger sig självt: A Few Good Men (”What I do want is for you to stand there in that faggoty white uniform and with your Harvard mouth extend me some fucking courtesy”).
Nostalgifria listan
Thunder Heart
Chaplin
Reservoir Dogs
Passion Fish
A River Runs Through It
Filmer som jag har kvar att se är bland annat The Unforgiven och Romper Stomper.
1993
Jag har ju redan skrivit om 1993 i inlägget om ett favoritfilmår, så hoppa dit om du vill veta varför året är ett föredömligt filmår med särskilt fokus på The Nightmare Before Christmas, In the Name of the Father, Jurassic Park, Tombstone och Groundhog Day.
Men det finns ju så många fler bra filmer från det här året. Anthony Hopkins (pre-Sir) och Debra Winger skapar magi som är i paritet med Narnia-serien i underbart melankoliska Shadowlands. Joel Schumacher gör en film som faktiskt är ännu bättre än Flatliners och låter Michael Douglas skapa en av sitt livs roller som D-Fens i Falling Down.
Lasse Hallström gör sin hittills bästa Hollywwodrulle, What’s Eating Gilbert Grape, med Johnny Depp och en helt fantastisk Leonardo DiCaprio. Leo är faktiskt en av de skådisar som enligt min mening blir rånad på sin Oscar för bästa manliga biroll av Tommy Lee Jones. Nog för att Tommy är bra i The Fugitive, som i sig också är en riktigt solid film, men lika bra som Leo eller Pete Postletwaithe i In the Name of the Father är han inte.
Trots att han inte är någon jättefavorit för min del klämmer Sly Stallone ur sig hela två riktigt bra och spännande filmer: Demolition Man och Cliffhanger. Till viss del måste dock en del av äran också gå till två föredömliga skurkar: Wesley Snipes och John Lithgow.
När jag ser Kieslowskis tricolorfilmer (Blå kom ’93 men Vit och Röd först ’94) på bio tycker jag att de är jättejättebra men de har tyvärr inte hållit över åren. Den vita filmen tyckte jag då var sämst, men den hade faktiskt inte tappat lika mycket som den blå och den röda, kanske för att det är den filmen som har mest av en rejäl historia.
John Woo har som sagt tagit sig till Hollywood och ersätter Chow Yun-Fat med Jean-Claude van Damme. Hard Target är självklart underhållande men Mr. Woo har en viss tendens att överanvända slow motion.
När det gäller årets bästa film är det nästan outhärdligt svårt att välja bland de tidigare nämnda fem favoriterna, men det får ändå bli Nightmare Before Christmas som avgår med segern. Trots att jag numera tyvärr i det närmaste tittat sönder den minns jag fortfarande känslan när jag såg den första gången på bio i en nästintill tom premiärsalong. Närmare filmmagi har jag aldrig kommit, vare sig förr eller senare.
m
m
m
Nostalgifria listan (förutom In the Name of the Father, Jurassic Park, Tombstone och Groundhog Day, då)
Age of Innocence
Philadelphia
The Piano
Schindler’s List
Ba wang bie ji (Farväl, min konkubin)
Uppenbarligen känner jag mig lika klar med 1993 som 1987 och 1991.
Rörliga bilder och tryckta ord 
1992: Av de filmer du nämner gillar jag Reservoir dogs, The unforgiven och A few good men mest…
1993: Wow, var är True romance? Aha, du kan inte ha sett den än! Jag håller med om Groundhog day och Jurassic Park. Jag har aldrig sett Nightmare before Christmas!
Intressant att ingen av dina favoriter från åren tar sig in på mina topp tio. What’s Eating Gilbert Grape har jag kvar att se, men den kan vara något av vad jag förstått.
@Henke: Hur kan man låta bli att inte gilla dem, undrar jag. Eh, nej, just det jag har…inte sett True Romance. Eller nåt sånt. Den är faktiskt uppe för omtittning för att se om omdömet håller i sig. Får se om jag kan få dig att ändra dig vad gäller Nightmare.
@Movies-Noir: Nä, våra respektive smaker skiljer sig ibland lika mycket som de är ömsesidiga i andra fall. Förbehåll på Gilbert, det var vääääldigt länge sedan jag såg den sist.
Sofia: Av de filmer du nämner gillar jag …. mest, dvs de är sådana som kan slå sig in på min årslista, fast jag har inte gjort min genomsökning än. Vi får se! 🙂
@Henke: Ah, sorry läste lite slarvigt där och missade ditt ”men”.
Candyman 🙂 Strictly ballroom 🙂 Peters friends 🙂 Blir riktigt sugen att se om allihopa.
Hallå! Vart tog Remains of the day vägen? Iofs var Shadowlands bra men RoD var mer gripande – tyckte jag. I överigt ÄR 1993 ett otroligt bra filmår.
@Filmitch: Härligt, omtittningsinspiration är vad vi är ute efter 🙂 RoD ligger i omtittningshögen, så jag ville inte ta upp den utan ett färskt intryck. Mest eftersom jag minns den som ”mja…” och fått mothugg på det. Låter som om du också skulle vara en av mothuggarna.
1992: Jag har inte sett Svart Lucia men jag tror det finns risk för att den där bilden av en bra thriller nog kan krossas om du ser om den. Änglagård är sevärd och ffa rolig som jag minns det. Måste erkänna att Woo inte var bra ens när han var kvar i HK.
1993: Hmm, Falling Down kom alltså ’93 men i din text om 1990 så verkar det som den kom just ’90. Var länge sen jag såg den men den är bra. ”Mr. Woo har en viss tendens att överanvända slow motion.” Nähä?! 😉 Bästa filmen ’93: THE REMAINS OF THE DAY!! Nej, jag har inte sett The Nightmare Before Christmas.
@Jojjenito: Åhå, det kanske bara är min relativa oerfarenhet vid HK-action som gör att jag gillar Woo då? Jo, jag upptäckte att formuleringen vid Flatliners kunde misstolkas, men jag orkade inte ändra 😉 Och Remains… ligger faktiskt och väntar för omtitt.
Sofia: Nja, jag vet inte, jag har nog iofs sett en del HK-action, typ Jackie Chans tidiga rullar och de är ungefär lika. Överdrivna, pompösa och i Chan-fallet även fåniga. Det är ju våldsopera i nån mening. Om man gillar det så gillar man det. Men visst, Woos filmer har en del förtjänster. Vissa av actionscenerna är coola. Jag har nog gett några av dem en trea i alla fall, minns inte riktigt.
@Jojjenito: Jag tror i så fall att jag tillhör den delen av befolkningen som gillar det 😉 Men även när det gäller Woos HK-produktion var det väldigt länge sedan jag såg någon av dem, så jag törs förstås inte svära på saken.