Sand SharksJimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.

Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.

Egendomliga tandmärken på de funna kropparna föranleder rättvisans långa arm att ta kontakt med oceanografen Sandy Powers (vars oceanografiska arbetsplats till utsidan hyser märkliga likheter med öns flygplats). Hennes slutsats är att skadorna orsakats av hajtänder, men hur stämmer det överens med det faktum att kropparna hittats långt ifrån vattenbrynet?

Hear ye, hear ye! Inpränta härmed produktionsbolagen Little Dragon Productions, Remember Dreaming Productions, Rogue State, The Cartel samt regissörsnamnet Mark Atkins för evigt i minnet. Se sedan till att undvika dem som pesten hädan efter.

Så tillvida man inte är en sucker för överjordiskt usel CGI kombinerat med halvdana manus (förutom Piranha kanske den mest skamlösa Jaws-ripoff jag skådat. Men vill man vara snäll kan man för all del kalla det för hommage, även om jag misstänker att Steven Spielberg inte skulle känna sig särskilt hedrad) och likaledes halvdana skådespelare, är Sand Sharks föga förvånande…inte bra. En sådan sucker tycks jag dock vara. Enda trösten är kanske att jag inte är ensam i eländet, även eminenta Fiffi (och Filmitch? Han har bara inte vågat stå för det ännu?) har gått på den extremt lättriggade landmina som är Sand Sharks.

Exakt vart sandhajarna kommer ifrån talas det rätt tyst om, även om det yttras några halvkvädna visor om ”forntida” broskfiskar och ”dinosharks”. Exakt hur dessa i så fall lyckats evolvera sig fram till reguljär luftandning är oviktigt i sammanhanget. Statistpartytjejerna som man lyckats ragga till den avslagna festivalen (vilken tycks ha attraherat max 30 pers) borde banne mig ha satsat på någon Girls Gone Wild-video istället. De är tillräckligt heta för det och behöver ändå ta av sig rätt mycket kläder.

D-skådespelarna för dagen heter Corin Nemec och Brooke Hogan. Brooke är dotter till wrestlern som gick under namnet Hulk och klarar sig rätt bra som doktor Sandy, särskilt eftersom hon paras ihop med Eric Scott Woods träaktige sheriff. Corin har i alla fall etsat sig in i mitt minne som den oförvägne Parker Lewis i stora, färgglada skjortor och Swatch-klocka, men andra kanske minns honom bättre som den olycksalige Harold i serien The Stand. Eftersom min främsta minnesbild av Mr. Nemec är från början av 90-talet blir Sand Sharks en oväntat plågsam upplevelse då han härjats rätt rejält av tidens hajtänder.

Vad som inte är oväntad, men icke desto mindre plågsam, är som sagt CGI:n, vilken faktiskt är beyond crappy. Men för all del, några futtiga pluspoäng kanske filmen ändå kan skrapa ihop på ren fantasifullhet även om just det ordet i det här sammanhanget snarare får stå för ett glaset-är-halvfullt-eufemism för ”dum”.