Kaibutsu (2023)

alt. titel: L’innocence, Die Unschuld, Monster

”Vem är monstret?” Som vanligt när det gäller japanske Hirokazu Kore-edas filmer finns det inget entydigt svar på den frågan. Regissören gör här en Rashomon-variant där vi får följa historien om skolpojkarna Minato och Yori från tre olika perspektiv.

Minato Mugino bor tillsammans med sin mamma Saori, som jobbar på en kemtvätt. Fadern är död. Saori börjar känna sig allt mer orolig över sonens beteende och lyckas till slut få ur Minato att han blir slagen och trakasserad av sin lärare, magister Hori. När hon konfronterar skolan med anklagelserna tycker hon att hon bara får undvikande svar och lama ursäkter, snarare än betryggade försäkringar om att situationen kommer att åtgärdas och att Hori kommer att ställas till svars för sina handlingar. När hon pressar läraren påstår han att konflikten kommer ur att Minato, hennes son, mobbar klasskamraten Yori.

Om jag räknar rätt är Monster min femte Kore-eda-film. Många påpekar att det är första gången sedan debuten Maborosi från 1995 som regissören inte jobbat med ett eget manus, Monster är skriven av manusförfattaren och dramatikern Yuji Sakamoto. Samtidigt är inte skillnaden hisnande i relation till de Kore-eda-filmer jag sett tidigare, vare sig tematiskt eller hantverksmässigt.

I centrum står fortfarande familjerelationer eller snarare snarare frånvaron av dem. Minutos pappa är borta, Yori verkar inte ha någon mamma. Skolans rektor är möjligen inte riktigt på tårna jobbmässigt på grund av en familjeförlust. Och Minuto är skeptisk inför sina möjligheter till ett lyckligt liv, vilket i alla fall i moderns ögon är liktydigt med att skaffa familj.

Och vem (eller möjligen vad) monstret är, kan som sagt också diskuteras. Mobbning, missförstånd, förutfattade meningar, ryktesspridning, könsnormer, alkoholism, skolimage, take your pick. Som vanligt hanterar regissören allt med lätt hand och, inte minst, en mästerlig personregi. De unga Sōya Kurokawa och Hinata Hiiragi är ett fenomenalt par som Minato och Yori. Men jag tycker också mycket om Sakura Andō i rollen som mamman Saori. Hon var med i Shoplifters och har en otroligt skön stil, framstår i mina ögon som en väldigt icke-traditionell japansk mamma.

Kore-edas genre par preferance är drama, inte sällan lite saktmodigt och melankoliskt (intressant nog dock sällan misär-igt). Men ibland finns också stråk av något annat. Shoplifters hade en distinkt drömsk atmosfär, här lutar det mer åt det mystiska och lite rysliga. Ett tag börjar jag nästan undra om Monster ska utvecklas till något övernaturligt eller en skräckfilm. Riktigt så påhittigt blir det nu inte i slutänden, men det är element som livar upp.

Jag har säkert sagt detta om varenda Kore-eda-film jag skrivit om, men Monster är en fint berättad och ömsint historia. En berättelse om att inte döma någon på förhand.

Teatern (2022)

En hett eftertraktad arbetsplats är vad många drömmer om. Att ta sig till den där positionen dit många känner sig kallade, men få äro utvalda. Och visst, nog kan det vara en kick att uppnå det många andra traktar efter. Att veta att vissa personer kanske till och med är avundsjuka på dig och dina kollegor just för att ni får jobba där ni jobbar.

Scary Stories to Tell in the Dark (2019)

Efter ett dumdristigt försök att en gång för alla ge sina mobbare betalt för gammal ost tvingas Stella, Auggie och Chuck fly för sina liv. Med sig i flykten får de Ramón, på genomresa i småstaden Mill Valley. För att undkomma den hämndlystne Tommy Milner och hans kumpaner söker den lilla fyrklövern skydd i det lokala spökhuset, en gång tillhörande familjen Bellows.

Mōsō Dairinin (2004)

alt. titel: Paranoia Agent

Anime-regissören Satoshi Kon gick hastigt bort 2010, kort efter att ha blivit diagnostiserad med aggressiv pancreascancer. Hade det inte varit för detta faktum hade man möjligen kunnat misstänka att mannen redan 2004 haft en föraning om vad som komma skulle. Mellan Tokyo Godfathers från 2003 och Paprika från 2006 stack han nämligen emellan med TV-serien Paranoia Agent, där han passade på att tömma ur sig alla idésnuttar som han dittills inte lyckats realisera i långfilmsformat.

A Monster Calls (2016)

alt. titel: Sju minuter efter midnatt, Syv minutter over midnat, Sieben Minuten nach Mitternacht, Quelques minutes après minuit, Un monstruo viene a verme

12-årige Conor O’Malleys mamma är döende. Ingen lätt situation i något läge men Conor är dessutom väldigt ensam med sin sorg. Hans pappa har flyttat från England till L.A. och har en ny familj. Mormodern är inte den varmaste av kvinnor, vars föreställning om ett bra mellis för en 12-årig grabb är ångkokt spenat. Och Conors mobbare i skolan bryr sig inte ett dyft om att deras offer är på väg att förlora sin mamma.

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.