Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Uppdaterad film innebär också uppdaterade skådisar, vilka därmed inte sällan utstrålar en annorlunda känsla. Därför har Piper Lauries strikta iskyla ersatts med Julianne Moores sprödare instabilitet. Ett mammamonster som ändå kan avge en viss ömsint kärlek när dottern rättar in sig i ledet. Vilket kanske sker något mer sällan i det här hushållet eftersom Chloë Grace Moretz framstår som en både uppenbart sötare och mindre kuvad Carrie jämfört med Sissy Spacek. Tyvärr är Moretz så pass stark (allt är relativt) i sin roll att det inte känns riktigt trovärdigt när hon med kutiga skuldror ska smyga längs med korridorsväggarna i skolan.

Det är möjligen väl enkelt att ställa sig frågan ”varför?” inför varje remake på en klassisk film (som i det här fallet dessutom bygger på en klassisk bok) men tyvärr känns frågan aktuell när det gäller Carrie anno 2013. Bortsett från mobiltelefoner, sociala medier och fokus på självskadebeteende vet jag inte om jag kan säga att den nya Carrie tillför särskilt mycket nytt som skulle motivera dess existens. Såvida man inte argumenterar (för mig fullkomligt obegripligt) utifrån att en publik överhuvudtaget inte kan relatera till en film om den inte ramas in av ett välbekant (alltså modernt) snitt.

Jag påstår mig inte vara något stort fan av Brian De Palmas original. Men att se samma historia, kompletterad med lagoma mängder av 10-tals-finish och platt stämning, gav verkligen inte mycket. Filmen utstrålar inget som gör att den skiljer sig från dussintalet andra, liknande tonårsskräckisar från ungefär samma period (eller ännu hellre lite tidigare). Min minnesbild är exempelvis att det slogs en del på trumman för att Kimberly Pierce, som tidigare gjort Boys Don’t Cry, skulle regissera. Men om tanken var att det valet skulle göra att historien skulle dras mer åt ett HBTQI-håll är det inget som märks i den färdiga produkten.

Till viss del hänger den icke-remarkabla filmupplevelsen sannolikt på att man valt att helt frångå De Palmas drömska, kontrasterande scener, ackompanjerade av Pino Donaggios idylliska score. Istället går man all in SKRÄCKFILM med en bloddrypande titel och Marco Beltramis betydligt mer olycksbådande musik i dånande bakgrunden. Och så fortsätter det, den nyare Carrie vill inte veta av några dumheter eller stickspår i sitt stora gravallvar.

Fördelen med det upplägget är i och för sig att jag nu får se en produkt som närmare prickar in hur jag tänker mig att balapokalypsen skulle kunna se ut. Nackdelen är tyvärr att det aldrig slutar se lite fjantigt ut när telekinetiska krafter per automatik innebär utsträckta och viftande armar hos den som utövar dem (det är olyckligt att Carries ”magi” allt för ofta får mig att tänka på Harry Potter). Jag noterar också att Carrie i all uppståndelsen ändå kan ägna tid, uppmärksamhet och kraft åt att särskilt hämnas på enskilda personer. Just den detaljen (som även påverkar Chris och Billys öden) gör att den moderna skräck-Carrie landar närmare slasher-genren än sin 45 år äldre föregångare.

Jag är medveten om att jag gjorde mig lite lustig över slutet och Margaret Whites hädanfärd i den tidigare Carrie. Nu är jag dock beredd att pudla och säga: ”Kom tillbaka, potatiskskalaren och stekspaden, allt är förlåtet”. För remaken plockar in ett par ytterligare utvecklingar precis i slutet som gör att jag blir tillräckligt irriterad för att högt säga ”Men, vad fan?!”. I någon mån möjligen mer i linje med hur King väljer att avsluta sin bok men fortfarande inte ok på någon enda jäkla fläck.

Återigen tvingas jag vara tråkig och säga ”i likhet med många andra moderna remakes”… Men i likhet med många andra moderna remakes är Carrie ingen direkt uppseendeväckande dålig film, den känns bara på det hela taget ganska platt, intetsägande och onödig. Ska jag förutom balapokalypsen lyfta något litet positivt skulle det i och för sig kunna vara att Ansel Elgort (i sin första filmroll som Tommy Ross) avger ungefär samma vanlig kille-trevlighetsaura som William Katt. Dock utan den senares extravagant svallande blonda 70-talslockar. Man kan inte få allt här i världen.

Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –

Filmitch har helgen till ära letat upp något som sannolikt är betydligt läskigare. Men vi ska inte glömma bort att även han har sett och fällt sin dom över bägge Carrie-filmerna.

Annons