Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.
Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”
Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.
Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”
alt. titel: Titta, vi spökar
Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).
Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.
Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.
Rörliga bilder och tryckta ord 