Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.
Fortsätt läsa ”The Last Duel (2021)”Jag har idag den stora äran att få haka på bloggkollegorna Fripps filmrevyer och Movies-Noir i deras projekt ”52 Directors”. Rubriken är egentligen ganska självförklarande – en gång i veckan under hela 2019 postas ett inlägg ägnat åt en specifik regissör. Fem (favorit)filmer listas för den aktuella regissören och hittills har herrarna hunnit avhandla exempelvis Ridley Scott, Ron Howard, David Lynch och Charlie Chaplin.
Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.
***
Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31) filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.
Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.
alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well
Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.
Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.
alt. titel: Blodets tron, Throne of Blood
Washizu och Miki, såta vänner och generaler under länsherren Tzuzuki, är på väg till sin herres slott efter att framgångsrikt ha slagit ned en fientlig revolt. Men i den labyrintiska Spindelvävsskogen rider de vilse och stöter på en vitklädd ande. Anden förutspår att de bägge ska bli befordrade och att Washizu en dag ska bli herre över Spindelvävsslottet.
alt. titel: De sju samurajerna, Seven Samurai
Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?
alt. titel: Att leva, Living
Det är inte lätt att vara offentliganställd i ett samhälle som tycks njuta av att skapa byråkratiska rutiner för allt. Till slut sitter man bara av tiden, i realiteten alltså slösar med skattebetalarnas pengar. Man måste dö en smula för att överleva och, inte minst, bli en fullvärdig medlem av det anrika sällskapet för ”putting things on top of other things”.
alt. titel: Idioten, The Idiot
Om Kurosawas mästerverk Rashômon utforskade människans drivkrafter utifrån själviska motiv fokuserar han i Idioten mer på det motsatta spektrat. Vad kännetecknar sann godhet? Total uppoffran för andra människor rent fysiskt? Nonchalerande av den egna bekvämligheten? Att närma sig varje medmänniska på hans eller hennes villkor? Och hur skulle en person som besatt denna sanna godhet ses av andra? Uttalanden som ”Han är ju så snäll att han är dum” är inte helt ovanliga. Fjodor Dostojevskij försökte besvara den frågan i sin mastodontroman Idioten och historien om Prins Mysjkin blir i Akira Kurosawas händer historien om den blide Kameda.
Marx åsikt om likheten mellan religion och knark är välkänd, men jag tror den främst kommer sig av att den gamle socialisten hade mer erfarenhet av religion än av film. I mitt liv är det nämligen film som är den stora drogen (vilket möjligen antyds av denna filmblogg), omöjlig att stå emot. Har man sett en, vill man se en till. Man hinner med ”bara en till” på kvällen. Man tar ytterligare en på förmiddagen för att komma igång. Uppåt- eller nedåttjack, allt efter behag och sinnesstämning.
I det aktuella fallet började allt nog så oskyldigt med en liten påminnelse från SVT att den där Akira Kurosawa ändå fick ur sig ett par bra filmer. Vilket ledde till ett önskemål om 17-filmsboxen Akira Kurosawa: The Ultimate Collection (Sandrew Metronome), vilket i sin tur tillfredsställdes av lika omtänksamma som aningslösa närstående. Två tredjedelar genom denna första box är suget så starkt att jag givetvis måste ta reda på vilka filmer som inte är inkluderade. Så många kan det väl ändå inte vara?!
Rörliga bilder och tryckta ord 