Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Alena har därmed lämnat Centralskolan men träffar fortfarande kompisen Josefin. Josefin är dock en smula gränslös och labil, vilket gör henne mer än en smula skrämmande. Hon har tagit på sig att vara Alenas förkämpe, med våldsamma konsekvenser allt eftersom Filippas trakasserier trappas upp. Så man kan ju bara undra hur Josefin ska reagera när Alena börjar bli kompis med Fabienne. Fabienne som gillar att Alena ”inte är som alla andra” och som dessutom är så übercool att hon går omkring i plommonstop.

Alena är en adaption av Kim W. Anderssons serie, första gången publicerad som följetong 2010-2011. Ett år efter filmens premiär publicerades den dessutom i översättning av Dark Horse (som för övrigt verkar gilla svenska produkter, i år har de exempelvis gett ut Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna – The Crows).

Jag har inte läst serien, men av de exempelbilder jag googlar mig fram till, ser det ut som om bildspråket är betydligt mer dynamiskt och innovativt än filmen lyckas vara. Det känns som regissören Daniel di Grado, tillsammans med medmanusförfattarna Kerstin Gezelius och Alexander Onofri, tagit lite väl mycket fasta på att Andersson sade sig vara inspirerad av Carrie när han skapade Alena.

Filmen Alena är nämligen i allt väsentligt en klassisk high school-film, överflyttad ända från Amerikat hem till lilla Svedala. Det mesta, från skoluniformerna med skotskrutiga kjolar och knästrumpor, till lacrosse-spel och skolemblem à la Hogwarts, till de klassiska internatskole-/high school-troperna, skulle utan problem kunna passera för en amerikansk produkt. Men nu är Alena alltså en svensk film med svenska skådisar samt svenska skolkorridorer och kombon skaver i både ögon och öron. Utseende- och storymässigt känns Alena helt enkelt ganska malplacerad.

Å andra sidan, kan man bortse från att Alena borde ha utspelat sig på en snoffsig internatskola i New England, är själva hantverket inte alltför dåligt. I likhet med den modernare Andra sidan, tycker jag att Alena nu och då ändå jobbar hyfsat med sina (i och för sig väldigt) välbekanta troper. Däremot har jag svårt att tänka mig att särskilt många tittare blir överraskade av filmens ”avslöjande”. Jag tror att Alena hade vunnit på att hålla Josefins status ännu mer ambivalent ännu längre. I nuläget går det väl snabbt att räkna ut hur det antagligen hänger ihop. Vilket i slutänden ändå inte hänger ihop särskilt bra eller rationellt.

Överhuvudtaget borde trojkan di Grado, Gezelius och Onofri ha filat lite mer på sitt manus. Då hade exempelvis rollfigurerna kanske till och med gjort sina unga skådisar rättvisa. För särskilt när det gäller Molly Nutleys prestation kan jag inte finna några större fel med den, det är snarare rollen Filippa som är överdrivet och barnsligt taskig och hämndlysten (kompletterad med ett stråk av poor little rich girl-syndrom). Jag vågar till och med påstå att Nutley är det bästa med Alena.

Men även norska Amalia Holm, Rebecka Nyman och Felice Jankell är helt ok som Alena, Josefin och Fabienne. Rollmässigt är dock även Fabienne tveksam eftersom jag uppfattar att hennes inledande too cool for school-attityd, vilken till och med imponerar på Filippa, inte riktigt borde tillåta henne att så pass snabbt bli så himla tjenis med Alena.

Men för all del, nu är ju detta en svensk film vilket innebär att vi också har ett par skakigare rollprestationer. Tyvärr måste jag säga att Ulrika Ellemarks gravida och baskerbeklädda kurator är så pass fel i sitt framförande att hon utgör en reell belastning. Johan Ehns tränare/gympalärare är inte riktigt på den nivån men framstår som onödigt tafatt i sina kontakter med eleverna.

Skräckmässigt blir det inte heller så mycket bevänt med Alena, men det beror som sagt var på att de elementen är alldeles för välbekanta för att någonsin kunna bli skrämmande. Detta hade samtidigt kunnat vara den typen av film där den vardagliga mobbningssituationen utgör den riktiga skräcken, men den är för överdriven för att bli tragisk eller hemsk på riktigt. Detsamma gäller ett slags lesbiskt övergrepp som mest av allt bara känns onödigt och forcerat.

Vi ivriga filmtittare brukar inte sällan roa oss med att fundera på hur stor skillnad det kan göra för upplevelsen av en film ifall tittaren är av samma nationalitet eller inte. Följande citat från irländska sajten ”Eye For Film” kanske kan besvara den frågan: ”Everything about this film is exquisite, from its gorgeously textured cinematography to the delicate performances of its stars. Nothing has been left to chance, and the result is compelling viewing”. Betyg från skribenten Jennie Kermode: 5/5

Land:
Sverige

Kulturprägel:
Det mesta i Alena passar som sagt bättre in i New England. Men visst är den lilla grusade lekplatsen med sina däckgungor ganska typiskt svensk?

Annons