alt. titel: Demonernas port, Rashomon

Tre män tar sin tillflykt undan hällregnet i den fallfärdiga Rashômon-porten, vilken när den byggdes på 700-talet markerade vägen som löpte mellan Kyoto och Nara. Nu är det dock länge sedan den markerade något mer än det sönderfallande japanska imperiet och det sägs att till och med demonerna själva flytt sin hemvist eftersom de aldrig kan matcha mänsklighetens ondska.

En präst och en vedhuggare har varit vittnen i ett polisförhör gällande mord på en samuraj och de berättar om sina upplevelser för den tredje mannen för att få tiden att gå. Fysiska bevis (en kvinnas hatt och en död kropp) talar nämligen inte alls ett särskilt tydligt språk och vi blir serverade en och samma historia från flera olika perspektiv. Fast egentligen är det ju inte alls samma historia, även om den slutgiltiga utgången aldrig förändras. Beroende på vem det är som har ordet, blir det tydligt att sanning är något högst subjektivt. Eller är den?

Rashômon räknas vanligen till ett av Kurosawas absoluta mästerverk, det var filmen som gjorde honom känd i väst och som 1951 renderade regissören en Oscar för bästa utländska film. Och även om han i rättvisans namn grundade sin historia på två noveller av den japanske författaren Ryûnosuke Akutagawa är det ändå filmen som gett upphov till uttrycket ”Rashomon-effekten”, hur upplevelser alltid färgas av subjektivitet.

Och visst är det en liten (85 minuter) men naggande god cineastisk pärla som visas upp i portruinerna, ruiner som också blir porten till de olika berättelserna. Förutom porten utspelas filmen bara på ytterligare två platser: den ökenlika gårdsplanen där förhören äger rum och den solbelysta gläntan där själva brottet sker.

Finessen ligger inte minst i hur de olika historiernas känsla frammanas – ena gången är det actionladdat, nästa är det känslosamt. En svärdskamp är å ena sidan heroisk med en värdig vinnare, å andra sidan en feg och klumpig fajt där vinsten handlar mer om tur än om skicklighet. Intressant blir också att studera hur de olika historierna framställer just kvinnans position – blir hon våldtagen eller handlar det snarare om en förförelse? På vem ligger egentligen ansvaret för en upplevd vanära och vad krävs för att kvinnan åter ska bli ren?

Och här återfinner jag efter en liten dipp i och med Skandalen till min glädje den visuelle Kurosawa. Bilden av det mäktiga trädet som utgör skiljelinjen mellan våra tre protagonister är inget mindre än magnifik. I dramats huvudpersoner har vi återigen regissörens älskade tretal. Däremot upplever jag upplever att Kurosawa i Rashômon mer än tidigare utnyttjar halvbilder, snarare än ansiktsnärbilder, för att skapa stämning och spänning. Spänningen kommer också från det obevekliga och pulserande arrangemanget av det klassiska Bolero-stycket.

Det berättartekniska greppet understryks som så ofta hos Kurosawa med hjälp av ljus och skugga; skogsgläntans löv ger en flimrande och ostadig känsla, medan det på förhörsplanen är bedrägligt skarpa skiljelinjer som gäller. Regissören samarbetade i den här filmen med fotografen Kazuo Miyagawa, vilken ska ha kommit med många infall och förslag till hur man exempelvis skulle lösa det faktum att regissören enbart ville använda naturligt ljus.

Det egentligen enda som fråntar Rashômon ett absolut toppbetyg är dess lätt teatraliska känsla, framförallt i scenerna som äger rum under porten. Både skratt och gråt blir ofta också något konstlade även i de olika skogsscenerna.

Frågeställningarna som lyfts är icke desto mindre intressanta och, eftersom de handlar om mänsklighetens kärna, lika aktuella idag som de var för sextio år sedan. Möjligen kan man se Kurosawas nästa film, Idioten, som en fortsättning på de funderingar som finns här. Är människans innersta drivkraft verkligen enbart själviskhet eller finns det något annat, oavsett om man sedan väljer att kalla det godhet eller kärlek?

Annonser