Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

German Angst (2015)

Tysk ångest enligt Jörg Buttgereit: unga kvinnliga marsvinsentusiaster som håller småmulliga, medelålders män fastsurrade i en sunkig lägenhet?

Tysk ångest enligt Michal Kosakowski: nazister och bödelns påföljande skuld?

Tysk ångest enligt Andreas Marschall: Metal-klubbar? Botanisk lusta? Icke-erotiska ”orgier”? Vagina dentata?

***

Men det dessa tre herrar unisont hävdar måste vara själva kärnan i tysk ångest, är teatraliskt överspel, billiga specialeffekter och halvtaffliga produktioner. Det är i alla fall det som fyller större delen av delarna i episodfilmen German Angst, där Jörg Buttgereit regisserat och skrivit ”Final Girl, Michal Kosakowski regisserat och skrivit (tillsammans med Goran Mimica) ”Make a Wish” och Andreas Marschall regisserat och skrivit ”Alrune”.

American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

American Psycho (2000)

Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.

Das Vorspiel (2019)

alt. titel: Prélude, The Audition

Enligt Google Translate betyder ”vorspiel” förspel, en term som skulle kunna antyda något betydligt mer vågat än vad ljudet av ivrigt gnidande fiolstråkar förebådar. För i det här sammanhanget pratar vi mer i termer av upptakt, ett preludium. Det senare är förstås en än mer välfunnen term eftersom vi kastas rakt in i en uppspelning för inträde till en prestigefylld musikskola. Många känner sig kallade, få äro utvalda.

I Am Greta (2020)

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Den nya människan (2013)

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

Borg (2017)

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Tjärdalen (1953)

Det är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.