Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

Men vi som fått vara med Sara i hennes sista minuter vet att Julia faktiskt har rätt, det var någon som terroriserade den blinda kvinnan och i alla fall indirekt orsakade hennes död. Mord istället för självmord är dock en teori som Julia har svårt att övertyga vare sig polisen eller maken Isaac om. Inte ens när hon själv börjar känna sig förföljd får hon något gehör för sin oro, utan upplevelsen hänvisas till hennes allt snävare synfält.

Julia får också andra indikationer på att allt inte stod rätt till, det verkar exempelvis som om Sara hade en okänd pojkvän. På den miserabla semesterorten minns både hotell- och restaurangpersonal vagt att Sara hade sällskap av en man, men inte hur han såg ut. Det är nästan som om han var osynlig…

Los ojos de Julia var ännu en av dessa spanska skräckfilmer som lät tala om sig när det begav sig. Men till skillnad från exempelvis Alejandro Amenábar eller J.A. Bayona tycks regissören Guillem Morales inte ha sökt sig till Hollywood i någon större utsträckning. Däremot har han regisserat flera avsnitt av den brittiska antologi-serien Inside No. 9.

Los ojos de Julia delar dock mer än bara nationalitet med föregångaren J.A. Bayonas El orfanato. Här ser vi nämligen återigen skådespelaren Belén Rueda dra ett tungt lass i rollen som Julia. En roll som innebär att hon intar två ganska klassiska kvinnopositioner när det kommer till skräckfilm. Först ”hysterikan” som inte blir trodd när hon hävdar mer eller mindre osannolika teorier och händelseförlopp. Sedan, allt eftersom hennes syn blir sämre och sämre, den utsatta och förföljda som inte har några egentliga möjligheter till försvar från vare sig kåta grannar eller störda förövare. Den eviga förloraren i den psykologiska katt-och-råtta-leken som hon blivit insnärjd i.

För Ruedas del tycker jag att hon gör ett lika gediget jobb som i El orfanato. Hon lyckas förmedla både rädsla och sorg utan att för den skull framstå som bräcklig eller labil. Tyvärr håller Guillem Morales och Oriol Paulos manus inte samma kvalitet som den tidigare filmen. Där var historien tajtare, mer spännande och psykologiskt trovärdigare.

Los ojos de Julia jobbar förvisso bra med temat runt synens betydelse, att Julia under filmens gång får bära två sorger. Dels systers dödsfall, dels sin egen annalkande synförlust. I det avseendet funkar också psykologin, alltså att omgivningen tar det för självklart att Julias nojjande kring Saras död uteslutande beror på den egna ångesten inför ett liv i blindhet (särskilt som Julia också tycks ha haft ett jobb som till stor del hänger på synen). Till detta läggs temat hur vissa personer kan känna sig så avvisade av sin omgivning att de upplever sig som osynliga. Att de därmed skulle få för sig att det ideala förhållandet skulle vara tillsammans med en blind person känns lite mer långsökt, särskilt som vi inte får någon direkt anledning till varför just Sara och Julia hamnat under galningens lupp.

Jag uppfattar att syntemat åtföljs av en hel del visuella grepp som utnyttjar möjligheten att både förstärka och dölja det vi som tittare kan uppfatta. Ibland får vi dela Julias allt krympande synfält, ibland förövarens osynlighet. Djupa skuggor kanske eller kanske inte döljer en hotande gestalt och vissa ansikten lurar enbart i periferin. Skräckmässigt funkar det förstås alltid med våld mot ögonen. Däremot är jag mer tveksam om den evinnerliga gråheten ska tjäna ett sådant syfte eller om det bara finns på plats för att inordna sig i det skräckfilms-utseende som tycks vara legio nu för tiden.

Men Los ojos de Julia dras också med en del skavanker som gör att slutresultatet inte kan hamna högre än ”helt ok”. De nästan två timmarna blir väl långdragna och här finns också en del logiska luckor. Jag undrar exempelvis över att polisen aldrig verkar reagera på den extremt nyckfulla eltillförseln i Saras hus eller för del delen hur förövaren lyckas kontrollera detta. Lika märkligt nyckfull tycks Julias sjukdom vara, där den successiva synnedsättningen närmast framstår som stressrelaterad. Saras hus känns också väl belamrat med möbler och krimskrams för att vara funktionellt för någon som förlorat synen. Jag tror mig förstå hur det rejält sentimentala slutet ska hänga ihop, men dess tolkning känns betydligt luddigare.

Land:
Spanien

Kulturprägel:
Jag har spenderat för lite tid på deprimerande spanska turistorter, men den bedagade atmosfären på såväl hotellet som restaurangen som Julia och Isaac besöker är kanske välbekant för alla spanjorer? Eller kanske fenomenet med en betydligt äldre make? När jag ser Isaac och Julia tror jag nämligen först att han är hennes pappa.

Annons