You are currently browsing the tag archive for the ‘Dokumentroman’ tag.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.

Läs hela inlägget här »

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att följa upp med något annat verk?!

***

Stackars Lucy Westenra är mycket sjuk. Hon har sömnproblem och är anemisk, så till den grad att hon behöver blodtransfusioner. Inte mindre än fyra stycken, faktiskt. Man får väl räkna det som ett mindre medicinskt mirakel att både fästmannen Arthur Holmwood, Quincey Morris, doktor Seward och doktor Abraham van Helsing lyckades ha samma blodgrupp som den arma patienten så att man inte tog livet av henne genom en allergisk reaktion (förekomsten av blodgrupper upptäcktes först 1901). Ändå blir hon inte bättre och man kan, i likhet med herr Morris, undra: ”What took it out?”.

Läs hela inlägget här »

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att inleda med något annat verk?!

***

Allt Kapten Robert Walton ville var att bli berömd, hellre ära än välstånd. Därför lägger han ned ansenligt med tid och pengar för att utrusta ett skepp som ska ta honom så långt norrut det bara går. Vad ska han komma att upptäcka? Hemligheten bakom jordmagnetismen eller en väg till Nordpolen? Klart är i alla fall att kommande generationer kommer att tacka honom.

Läs hela inlägget här »

Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

Läs hela inlägget här »

Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser