Jo, nog har den vår namnlösa protagonist hamnat i inlandet alltid. I vad som synes vara ett spontanbeslut lämnar hon storstaden, pendeltåg och bubbelhäng med tjejkompisarna för pojkvännen Emils hemort i Lappland (även den namnlös men filmen är inspelad i Arjeplog).
Fortsätt läsa ”Inland (2020)”
Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.
Fortsätt läsa ”Jag for ner till bror (2018)”
alt. titel: Flocking
En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.
Det är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.
Tänk klassisk rom-com. Singelstorstadskvinnan Nadja bor i London/New York, är hyfsat nöjd med sitt liv och sin karriär (ljudboksinläsare, där det senaste uppdraget är lite halvskämmigt komiska tantsnuskböcker) men känner att den biologiska klockan börjar ticka iväg väl snabbt. Hon har emellertid fel civilstånd för att få adoptera och måste därför hitta en giftasvillig karl fort som attan. Andra för genren acceptabla anledningar hade varit:
Rörliga bilder och tryckta ord 