Borg (2017)

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Därför serveras vi i olika ögonblicksflashbacks bilden av två män som faktiskt inte verkar särskilt lyckliga över att göra det de gör. Två högpresterande nervknippen vilka, hårt drivna av yttre press, närmast som genom ett mirakel lyckas klämma in all denna vilja och frustration i sitt tennisspel. Allt handlar om kontroll – av spelet, av matchen, av kroppen, av humöret, av psyket. Sporten framstår inte som vare sig ädel eller eftersträvansvärd, utan snarare som en ångesthanteringsventil.

En ventil som i sig givetvis ger upphov till icke föraktliga mängder psykisk ohälsa. Vid pass 24 års ålder har Björn Borg vunnit fyra Wimbledonfinaler och pressen från världens förväntan över en femte seger är stor. Tränaren Lennart ”Lebbe” Bergelin svär över att Björn lägger tid på idiotier som reklam och annat som genererar pengar men som inte är Riktig Tennis. Det unga tennisgeniets ansikte är bleksvettigt, pannan rynkad, ögonen ledset irrande och läpparna hårt sammanpressade. Sverrir Gudnasons Björn ser konstant ut att balansera på sammanbrottets gräns.

Å andra sidan har vi den tre år yngre John McEnroe, som i Shia LaBeoufs skepnad är mer expressiv i sin psykiska ohälsa. Han synes vara förbannad på allt och alla, utom möjligtvis den store Borg himself. Glimtvis antyds en supersmart kille med avsevärda föräldrakonflikter att hantera under det där klassiska hårburret, bland annat eftersom de (eller åtminstone mommie dearest) tycks ställa sig frågande inför hans val av tennis istället för mer akademiska mål.

Förutom idrottarnas mentala hälsa funderar jag också mycket över den ganska långa scen där Sverrir och Shia får sitta och vänta innan finalen kan börja. De gör det nämligen under ett Kiplingcitat (ärligt, vad är mer imperialistbrittiskt än tennis, vita kläder och Kipling?!) som säger att både triumf och förlust (”disaster”) blott och bart är illusioner. Poängen med dikten ”If” är att om en människa kan möta alla livets mot- och medgångar rationellt, tålmodigt, ödmjukt och sanningsenligt kommer han (Kipling vänder sig till sin son) att i sanning vara en Riktig Man.

Borgs poäng (i den mån filmen har någon utöver att dramatisera en nästan 40 år gammal tennismatch) säger närmast det motsatta. En inställning som också understryks av ett helt annat, inledande, citat: ”Every match is a life in miniture”. Framställningen byggs upp på sedvanligt sportfilmsmanér så att matchens upplösning också blir filmens förlösning. Det vill säga: vinst och förlust är inte alls illusioner utan det enda livet går ut på. Ser vi här en (oavsiktlig?) kommentar om en avgrundsdjup skillnad mellan då och nu? Ett förflutet som lägger lite vikt vid värdsliga belöningar och en nutid när det är det enda som betyder något?

Som synes finns det en hel del att fundera över när det gäller Borg. Tyvärr inbegriper dessa funderingar sådant som att dialogerna känns stela och konstruerade. När det inte gäller någon form av känsloutbrott är Stellan Skarsgårds Lebbe den ende som känns naturlig i sammanhanget. Samtidigt blir det lite väl många känsloutbrott från Sverrirs sida – en tiondel hade varit nog för att fatta att här har vi en kille som mår skit och totalt tappat fotfästet i tillvaron. Och ja, jag har full förståelse för att han är stolt över sin osannolikt trimmade kropp (15 timmar i veckan i ett halvår) men scenen där han i vånda ska rulla omkring under en strilande dusch bågnar under sin egen klichétyngd.

Som bäst är Borg i filmatiseringen av Den Stora Matchen men till och med i det thrillerartade sammanhanget tappar jag intresset mot slutet. Min monumentala okunskap om all things tennis var till nytta i så motto att jag inte visste eller mindes hur matchen faktiskt slutade, men till nackdel eftersom jag då heller inte visst hur länge eländet skulle hålla på. Vilket när jag tänker efter sannolikt är en ganska bra spegling av min inställning till det hela 1980 — vem vinner och när slutar matchen så den vanliga TV-tablån kan komma igång? Jag vill ju se Mupparna!

Är ni nyfikna på omdömet från någon som var mer intresserad av tennis än av Mupparna kan jag varmt rekommendera Fiffis hyllning av Borg.