My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Men en som har bättre förståelse eller medkänsla för Marilyns labila psyke är den unge Colin Clark, som lyckats tjata sig till ett jobb på inspelningen (det skadade väl inte att både herr och fru Olivier kände Colins familj). Allt oftare blir det honom hon vänder sig till, särskilt när hyfsat nyblivne författarmaken Arthur Miller dragit hem till USA.

När det nu blivit en del uppståndelse kring Marilyn-filmen Blonde på Netflix, vad bättre än att istället se en något äldre Marilyn-film? Många minns kanske att det i My Week With Marilyn var Michelle Williams som porträtterade det blonda bombnedslaget, inte minst eftersom Williams blev Oscarsnominerad för rollen.

Och nog tycker jag att hon gör det bra. Williams är egentligen inte särskilt lik Monroe men har, med visst stöd av makeup och belysning, särskilt fått till förlagans minspel vad gäller ögon, ögonbryn och generösa mun. Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att det enda som är möjligt att jämföra med, är den publika personan ”Marilyn Monroe”. Hur Norma Jean egentligen tyckte, tänkte och betedde sig är förstås svårare att nagla fast med någon större säkerhet.

Och det kan inte heller My Week With Marilyn svara på. Särskilt med Blonde-diskussionerna i bakhuvudet är det anmärkningsvärt att filmen försöker påstå att den berättar ”their true story”, när hela manuset bygger på boken som Clark publicerade utifrån egna dagboksanteckningar. Clark spelas av Eddie Redmayne som föga förvånande ser lämpligt oskuldsfull ut, även om han faktiskt är något äldre än Clark var vid tillfället. Det jag tycker rollen eller rolltolkningen missar, är att Clark faktiskt var RAF-pilot mellan 1951 och 1953. Ett jobb som borde ha gett honom lite mer råg i ryggen och erfarenhet än vad vi nu får se.

My Week With Marilyn är en stabil produktion som känns brittisk, trots att Weinstein-bolaget också var inblandade. Pålitliga skådisar som Kenneth Branagh, Julia Ormond, Derek Jacobi, Judi Dench och Emma Watson dyker upp. Långfilmsdebut för regissören Simon Curtis som dessförinnan mest gjort teater och TV, men därefter fortsatt att göra välproducerade (om än inte särskilt nyskapande) filmer som Goodbye Christopher Robin och senaste Downton Abbey-filmen.

Och inte heller kan väl My Week With Marilyn sägas bryta särskilt mycket ny mark, vare sig när det gäller biografi-/BOATS-film eller personporträtt av Marilyn Monroe. Vi får se en olycklig, labil och missbrukande kvinna som förgäves försöker kämpa emot den gyllene bur som filmbolag och hennes publik satt henne i. En bur som hon samtidigt är beroende av. Att hoppa av en framgångsrik karriär som ger henne folkets kärlek (eller åtminstone besatthet) för att slå sig till ro som fruga till en brittisk pojkspoling finns knappast på kartan, hur hopplöst förälskad han än är i henne.

På samma sätt kommer det knappast som någon större överraskning att Olivier, spelad av Branagh, haft vissa baktankar med sin rollbesättning. I scenversionen av The Prince and the Showgirl (som då hette The Sleeping Prince) hade Olivier och frun Vivien Leigh agerat mot varandra. I den aktuella filmen är det fortfarande Olivier som spelar prinsen, men Leigh är alltså utbytt mot den 13 år yngre Monroe. Uppenbarligen i en lika from, som fåfäng, förhoppning att en yngre kvinna också ska få Olivier att känna sig lite yngre och virilare. Något som filmaffischen till The Prince and the Showgirl åtminstone gjorde sitt bästa för att försöka förmedla.

Det som möjligen gör att My Week With Marilyn inte följer de allra mest välbekanta mallarna för biografi-/BOATS-filmer är kanske att perioden som skildras varken är tändandet av en framtida stjärnkarriär eller dess sista, flämtande låga. Efter inspelningen av The Prince and The Showgirl (vilken tycks ha betraktats som rätt medelmåttig när det begav sig) gick Monroe vidare till Some Like It Hot medan Olivier gjorde hyllade roller, såväl på scen som i filmer som Spartacus och The Marathon Man. (Det pratas kanske inte riktigt lika mycket om hans absolut sista ”roll” – Dr Totenkopf i Sky Captain and the World of Tomorrow.)

Annons

4 reaktioner till “My Week With Marilyn (2011)”

  1. Har inte varit så sugen på denna så det har inte blivit av att se den. Och nu är jag nog mer sugen på Blonde om jag ska se en biografi om Marilyn Monroe. Men allra bäst ä nog att se fler av hennes filmer först. Jag har gillat hennes insatser i de få filmer jag sett med henne (Some like it hot, Monkey business m.fl.).

  2. Om du kan ge dig till tåls tills på fredag, får du se vilken av de två jag rekommenderar 🙂 Men jag håller med om att det på det hela taget känns mer intressant att filmer med Marilyn än om Marilyn

  3. Gillade denna filmen och vart positivt överraskad, Som vanligt är det ett par år sedan den sågs men ordet gullig är ett epitet jag vill sätta på rullen – kan det stämma?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: