You are currently browsing the tag archive for the ‘Demonstration’ tag.

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

Ett slag som däremot kom att stå på amerikansk mark var när ca 10 000 demonstranter i slutet av augusti 1968 samlades i Chicago för att uttrycka sitt missnöje över demokraternas presidentkandidat, Hubert Humphrey (samt partiets generella politik får man anta). Humphrey var i demonstranternas ögon inte den motkraft som behövdes för att få ett slut på Vietnamkriget. Partikonventet följde på morden av Dr. Martin Luther King i april och Bobby Kennedy i juni. Desillusionen, desperationen, missnöjet och misströstan torde ha varit allestädes närvarande hos många av de 10 000, vilka nu ställdes mot mer än dubbelt så många poliser och nationalgardessoldater. Scenen var redo.

Regissör och manusförfattare Aaron Sorkin återvänder i The Trial of the Chicago 7 än en gång till mammas gata med politiska spörsmål och rättsprocedurer i fokus. Den här gången har han alltså tagit sig an rättegången för de som kom att kallas för The Chicago Seven (inledningsvis The Chicago Eight). Alltså sju unga män som enligt Civil Rights Act åtalades för att ha anstiftat upploppen året innan vid partikonventet i Chicago. En uppställning som får mig att tänka på Life of Brian. Ni vet; People’s Front of Judea, Judean People’s Front och en uppsjö andra, likalydande organisationer. Här är det ledare för Students for a Democratic Society, Youth International Party och National Mobilization Committee to End the War in Vietnam som står i skottgluggen. Och så lite så där vid sidan av, en av grundarna för Black Panthers (den åttonde av The Chicago Eight).

Tydligen skrev Sorkin manuset redan under 00-talet men av olika anledningar lades det i malpåse. Ingen verkar ha varit mer överraskad än han själv när det visade sig få förnyad aktualitet ungefär tio år senare tack vare valet av en viss president, vars styre skulle komma att präglas av just upplopp. Såväl för som emot.

Alltså, Sorkin kan ju det här. Det finns aldrig ett uns av tvekan över att ett rättegångsdrama med hans signatur inte ska hålla måttet. För min del blir det dock inledningsvis en smula förvirrande eftersom jag lyckas missa att filmen gör ett tidshopp på fem månader. Därför tror jag ett tag att det ska handla om en rättsröta så genomgripande att justitiedepartementet bestämt sig för åtal redan innan upploppen skedde, men riktigt så illa var det inte.

Illa nog ändå, kan man tycka. Frank Langella spelar domare Julius Hoffman, vars beteende i rättssalen får Mark Rylance försvarsadvokat att fundera på om det kan vara läge att plocka in en demenspsykolog. Särskilt utsatt blir svarta pantern Bobby Seale, spelad av Yahya Abdul-Mateen II. Han förvägras att invänta sin egen advokat (som är sjuk) och till slut blir både bojad och försedd med munkavle i själva rättssalen. Hade det inte varit för att händelsen verkligen inträffade, är det den typen av scen som man annars slagit ned på som överdrivet symbolisk.

Självklart tar sig manuset vissa friheter med vem som säger vad eller i vilken ordning saker och ting utspelas men jag vill ändå påstå att framställningen är förhållandevis nyanserad. I alla fall om vi betänker att de huvudpersoner som vi ska sympatisera med sitter på endast en av två sidor i rättssalen. Det diskuteras en hel del om hur föräldrauppror gärna tar formen av politiskt engagemang och hur lätt det är att tända upploppsgnistan, även om det inte är meningen. Plus den förvärrande faktorn som var Vietnamnkriget, där unga amerikaner stupade samtidigt som en hord vänstervridna “non-conformists” skanderade slagord på hemmaplan istället för att göra sin patriotiska plikt. Men det råder samtidigt ingen större tvekan om att detta till syvende och sist är en film om hur Staten eller Systemet försöker kväsa medborgarnas misshagliga åsikter genom att ge sig på enskilda individer.

Skådismässigt är det Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne som skiner allra starkast, vilket kanske inte är så konstigt eftersom de organisatoriskt, utseende- och åsiktsmässigt ställs mot varandra. Cohens hippeanarkist Abbie Hoffman (Youth International Party) mot Redmaynes mer politiskt polerade Tom Hayden (Students for a Democratic Society). Just den dynamiken bränner till när det är en halvtimme kvar av filmen. Enda nackdelen med det är att de scenerna är så pass bra att de tyvärr får de föregående dryga 90 minutrarna att kännas lite omständliga.

Slutet blir också närmast parodiskt “Oh, Captain, my Captain”-bombastiskt men fram tills dess måste jag säga att The Trial of the Chicago 7 var en film som levererade både underhållning och upplysning. Finns det någon bättre kombo? Skulle väl i så fall möjligen vara Allen Ginsberg och hans “war chant”.

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Läs hela inlägget här »

De sista dagarna i augusti 1968 var stolta dagar för borgmästaren Richard J. Daley, då hans Chicago skulle vara värd för det demokratiska partikonventet. Lyndon B Johnson hade meddelat att han inte skulle ställa upp som kandidat för ytterligare en presidentperiod, vilket innebar att det inte var något vanligt konvent som skulle äga rum – man skulle välja en ny presidentkandidat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg